262
Hon tycktes blott lefva för alla andra. Icke nöjd med att vara alla sina närmastes ljus och tröst, sin mans beundrade ideal och Adas ömma väninna, söker hon att draga allt som är lidande in i sin ömhets och omsorgs helande närhet.
Det högre fridens och ljusets lif, som ännu kan uppspira inom henne, och hvartill det år af hennes lif, hvars många strider och qval dessa blad ehuru ofullkomligt sökt återgifva, kanske redan lagt ett kraftigt ehuru ännu osynligt frö — det tillhör framtiden, men aningen derom berörer oss lindrande, då vi skiljas från henne.
Louise har blifvit enka och systrarna besöka hvarandra ofta.
Amalias lånade romantik har ej hållit stånd i förbindelsen med Bröcher. Den hade spårlöst tagit flykten och efterlemnade den rena, oförfalskade prosan. Det blida, smäktande i hennes väsen hade gifvit plats för en viss torr, hemgjord förnuftighet, som kläder henne mindre väl.
Systrarnas rum ofvanpå har undergått några förändringar. Amalia hade låtit tapetsera det, och det har verkligen kommit hvita mollgardiner dit. Om vi ej misstaga oss voro dessa uppsatta på förgyllda pilar. Men från väggen äro kärlekens sångare borttagna och den gamla stammodren blickar strängt och triumferande ner på sin unga slägt.
