58
icke ville tränga sig fram, blef han stående i ett hörn, der den tilltagande skymningen nästan dolde honom. Man skulle just börja dansa. Från salen, der alla möbler voro undanröjda, ljöd en munter Straussare och herrarna, hvilka utgjordes af några gäster från staden, af unga landthandlande, kaplanen och husets söner, kommo just stormande för att bjuda upp. På afstånd såg Georg Sophie. Det måtte vara hon, det kunde icke vara någon annan, men ändå hade hon något helt främmande för honom. Det förekom honom som om hon afslog flera uppbjudningar. Han stod och funderade öfver detta i sin vrå, medan rummet började bli tomt. Då kom Amalia springande in från salen igen, och drog Sophie med sig bort till fönstret med en mine som förkunnade saker af yttersta vigt.
Der stod hon då tre steg ifrån honom; dagsljuset föll bjert öfver henne.
— Du måste dansa, Sophie lilla, du måste ändtligen dansa. För himlens skull afslå inte det — — det skulle tagas så illa ....
— Jag dansar aldrig, sade Sophie.
— Hvad säger du Sophie! du skulle aldrig dansa .... skrek Amalia, du var ju alldeles tokig i dans .... minns du inte då du var liten, huru du dansade rundtomkring så länge tills du tumlade öfver ända och slog dig emot stolar och bord? .... du har dessutom gått i dansskola, i Köpenhamn .... det kan således inte vara ditt allvar.
— Mitt fulla allvar, svarade Sophie, med fast. ehuru något bedröfvad ton ....
