Hoppa till innehållet

Sida:Amtmannens döttrer.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

62

Hon har sedan gift sig med en annan, som vi begge känner, men .... jag nämner inga namn. Två andra flickor slog upp med sina fästmänner, i den öfvertygelsen att Cold gjorde väsen af dem, och knappast hade de gjort det förr än han drog sig tillbaka; men så går det om man slår bort det smutsiga vattnet innan man fått det rena!

— Jag har hört det litet annorlunda, hviskade Amtmaninnan, som icke fann riktigt behag i den lilla tjocka fruns något cyniska uttryckssätt. Men det är nu detsamma. Så mycket är visst, att hans timma också slog. Han blef till slut dödligt förälskad i fröken W., en mycket vacker och bildad, i alla hänseenden utmärkt flicka. De förlofvade sig, allt var förträffligt en tid .... men så blef han kall och besynnerlig .... plötsligt slog han upp .... ingen kunde begripa hvarföre!

— Slog han opp? - Slog han verkligen opp sjelf? men det är då en skam! skrek fru Breien, i en så högröstad förtrytelse, att Amtmaninnan såg sig om helt bekymrad åt alla sidor. Den stackars lilla Thyra var förlofvad i 6 år och jag vill inte prisa hennes fästman heller i det förhållandet, men den triumfen lemnade han henne ändå, att han lät henne slå opp.

— Ni kan väl förstå, min lilla fru Breien. huru ängslig jag skulle bli för mina små flickor, då jag hörde att han skulle komma i huset ..... Med Sophie hade det ingen fara, hon var ju bara barnet ännu, och hon kunde dessutom inte fördra honom; det var alltid scener dem emellan. Men