mången giad scen hon och jag upplefde tillsammans. Kommer du ihåg den gången vi vältade i Thomasbacken, fimmelstängerna gingo utaf och vi stodo der i det förskräckligaste väder och visste oss ingen lefvande råd!
— Ja, men ni betänkte er icke länge: utan tog Louise på armen och bar henne hem en hel fjerdings väg i den djupa snön.
— Å strunt, det var väl ingenting att skryta med, Louise var bygdens fagraste tärna, och mången missunnade mig den spatserturen,
— Och så drog ni åstad igen som en stormvind för att hemta den stackars Broch, som blifvit efter qvar på valplatsen och hade krupit in under fällen ....
— Och ni sände muffar och fotpåsar med till honom — Gud så arg han blef! .... Nej, men minns du Sophie när jag hade fått prestkaftanen på mig och höll ett brudtal i Brochs manér? Marie och Wilhelm Meijer voro brudparet. Då tänkte Marie väl minst på att Broch nästa gång sjelf skulle vara så god och öfvertaga brudgummens roll. Ha, ha, ha!
— Åh, skratta inte deråt, sade Sophie med ovilja. Ingen kan veta hvad framtiden medför. —
— Nej, du har rätt — ingen vet hvar skon klämmer, mer än den som har honom på sig ... det vet ingen bättre än jag.
— Kommer Brandt ihåg den dagen — inföll Sophie, ängslig att hafva sagt något som han kunde taga åt sig — då ni vann priset som damerna
