in i berättelsen, och emedan hennes karakteristik på sätt och vis innefattar i sig alla de öfrigas.
Amtmaninnan fru Ramm var en i vissa afseenden icke ringa begåfvad fru. Hon hade läst mycket, upplefvat mycket, och talade derom i ett språk, som var både prydligt och flytande; kunde hon derunder få tillfälle att utveckla en eller annan liten skön grundsats, så gjorde hon det också gerna. Hon hade varit »romantisk» i sin ungdom Till tjenst för dem af vår yngre generation, som icke riktigt veta hvad detta vill säga, anmärka vi i all korthet, att det var ett hemgjordt begrepp, som hade behållit litet eller intet af sin ursprungliga betydelse. Det var romantiken, tämjd och afpassad för vårt borgerliga prosalif, och, som beröfvad själ och innehåll, gick omkring och spökade i grimaser och tomma formler — icke poesien sjelf, blott ett surrogat, blott dess aflagda ståt, som tränger ner till kammarjungfrur och flickslinkor. De mest triviala menniskor hade den vurmen att vilja vara romantiska och de spelade denna roll stundom med stort sken af verklighet. Hos fru Ramm, som var en duglig och praktisk fru, hade dock tiden och det praktiska lifvet obarmhertigt afslipat denna sida af hennes väsende, så att spåren deraf nu blott visade sig fragmentariska, likasom förgyllningen på en gammal möbel.
Fru Ramm var gästfri och högst förekommande mot främmande. I konsten att ordna sitt hus, att mottaga och underhålla gäster, kunde ingen mäta sig med henne och ingen försökte det heller. Hon
