som om hon vore en klippa; och i denna vildmark kommo snart nog de vilda varelser, som väl kände till Kalis helgedom, tillbaka för att se på inkräktaren. Langurerna, Himalajas stora gråskäggiga apor, voro naturligtvis de första, ty de äro fulla av nyfikenhet; och när de hade slagit omkull och prövat sina tänder på staven med mässingskrycka och gjort grimaser åt antilophuden, kommo de överens om, att den mänskliga varelse, som satt där så stilla, var ofarlig. På aftonen brukade de hoppa ned från tallarna och med framsträckta händer tigga om mat för att därpå åter kasta sig upp i träden i mjuka svängar. De tyckte också om värmen från elden och skockade sig omkring den, till dess Purun Bhagat måste skjuta undan dem för att lägga på mera bränsle; och på morgonen fann han ofta nog en luden apa delande hans filt. Hela dagen i ända kunde en eller annan av stammen sitta bredvid honom stirrande ut över snövidderna, sakta gnolande, med en obeskrivligt förnumstig och allvarlig min.
Efter aporna kom barasingan, den stora hjorten, som liknar vår kronhjort, men är mycket grövre. Han tyckte om att mot Kalistatyens kalla stenar skrubba av sammeten på sina horn, och han stampade med fötterna, när han såg mannen vid helgedomen. Men Purun Bhagat rörde sig aldrig, och småningom makade den kungliga hjorten sig närmare och nosade på hans axel. Purun Bhagat lät sin kalla hand glida utefter de heta hornen och vidröringen lugnade det vresiga djuret, som böjde sitt huvud, och så gned Purun Bhagat mycket sakta av sammeten. Sedan kom barasingan med sin hind och kalv — fridsamma varelser, som tuggade på den helige mannens filt — eller också kom han ensam under natten, med ögonen gröna i det flämtande eldskenet, för att få sin andel av färska valnötter. Slutligen kom också myskhjorten, den skyggaste och nästan minsta av småhjortarna, med sina stora, kaninliknande öron på spänn. Till och med den strimmiga, tysta muschicknabha måste nödvändigt fram och utforska vad ljuset i helgedomen betydde, och stack sin älglika nos i Purun Bhagats knä, kommande och gående med skuggorna från elden. Purun Bhagat kallade dem alla "mina bröder», och hans lågmälda rop: »Bä! Bä!» lockade fram dem ur skogen vid middagstiden, om de voro inom hörhåll. Den himalajanska svarta björnen, retlig och misstänksam — Sona med det V-formiga vita märket under hakan — gick förbi där mer än en gång; och då Bhagat inte visade någon fruktan, visade Sona inte någon vrede, utan tittade på honom och kom närmare och tiggde sin del av smekningarna, en bit bröd eller vilda bär. Ofta i de tysta morgongryningarna, när Bhagat brukade klättra upp till själva kammen av det skrovliga passet för att se den röda dagen vandra längs snötopparna, kunde han finna Sona vädrande och grymtande i hälarna på sig, stickande en nyfiken framtass under en kullvräkt trädstam och åter dragande ut den med ett otåligt »uff»; eller också väckte hans morgontidiga steg Sona, där han låg hoprullad, och den stora besten reste sig rakt upp och beredde sig till strid, till dess han hörde Bhagats röst och kände igen sin bästa vän.
Nästan alla eremiter och heliga män, som leva fjärran från de stora städerna, ha rykte om sig att kunna göra underverk med vilddjuren; men hela underverket ligger i att hålla sig stilla, aldrig göra en hastig rörelse och att på en god stund åtminstone aldrig se på besökaren. Byfolket såg barasingans konturer skrida majestätiskt fram likt en vålnad genom skogen bakom helgedomen; såg minaulen, Himalajas fasan, flammande i sina grannaste färger framför Kalis staty, och langurerna, som sutto på hasarna inne i helgedomen och lekte med valnötskal. Några av barnen hade också hört Sona sjunga för sig själv på björnsätt, bakom de nedstörtade klippblocken, och Bhagats rykte som undergörare var befäst.
Och likväl var ingenting mera fjärran från hans tankar än underverk. Han ansåg, att allt var ett enda stort Under, och när en människa vet detta, har hon någonting att hålla sig till. Han visste med säkerhet, att det fanns ingenting stort och ingenting litet i denna värld, och dag och natt bemödade han sig att tänka ut vägen till tingens hjärta, vägen tillbaka till det ställe, därifrån hans själ hade kommit.
Medan han så grubblade, växte hans okammade hår och föll ned kring hans axlar, stenplattan bredvid antilophuden urholkades av den mässingskryckade stavens doppsko,
