Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Ankusen flög gnistrande och försvann med spetsen nedåt bland träden hundra fot därifrån.

»Nu är min hand fri från Döden», sade Mowgli och gned händerna med ren, fuktig jord. »Thuu sade, att döden skulle följa mig. Han är gammal och vit och tokig.»

»Vit eller svart, död eller liv, nu tänker jag sova, Lille Bror. Jag kan inte jaga nätterna i ända och tjuta dagen lång, som somligt folk kan.»

Bagheera begav sig till en jakthåla, som han kände till omkring två mil därifrån. Mowgli svingade sig med lätthet upp i ett passande träd, flätade ihop tre eller fyra lianer, och på mindre tid än som åtgår att berätta det låg han och gungade femtio fot över marken. Ehuru han inte hade någon egentlig motvilja för starkt dagsljus, följde Mowgli sina vänners vanor och begagnade det så litet som möjligt. När han vaknade bland det mycket högröstade folk, som bor i träden, var det åter skymning, och han hade drömt om de vackra stenar han kastat bort.

»Jag vill åtminstone betrakta dem en gång till», sade han och gled ned för en lian till marken.

Men Bagheera var före honom. Mowgli kunde höra honom vädra i skumrasket.

»Var är den taggspetsiga tingesten?» skrek Mowgli.

»En människa har tagit den. Här är hennes spår.»

»Då få vi se, om Thuu talade sanning. Om det spetsiga föremålet är döden, kommer denna människa att dö. Låtom oss följa efter.»

»Döda först!» sade Bagheera. »Tom mage gör osäkert öga. Människor gå mycket långsamt, och djungeln är tillräckligt våt för att bevara det lättaste spår.»

De dödade så snart de kunde, men nära tre timmar hade gått, innan de slutat äta och dricka och togo i tu med spåret. Djungelfolket vet, att ingenting är skadligare än att kasta i sig maten.

»Tror du, att den spetsiga tingesten vänder sig i människans hand och dödar henne?» frågade Mowgli. »Thuu sade, att det var Döden.»

»Det få vi se, när vi finna den» , sade Bagheera och travade på med nedböjt huvud. »Det är en ensam-fot» (han menade, att det var spåret av endast en människa), »och tyngden av det där föremålet har pressat ned hans häl djupt i marken.»

»Hej, det är klart som en sommarblixt», svarade Mowgli, och de fällo in i ett snabbt, kort spårtrav, som slingrande följde genom månskenets rutor märkena efter de två nakna fötterna.

»Nu springer han fort», sade Mowgli. »Tårna äro utbredda.» — Färden gick över en bit fuktig mark. — »Men varför vänder han tvärt åt sidan här?»

»Vänta!» sade Bagheera och kastade sig med ett väldigt språng framåt så långt han kunde.

Det första man har att iakttaga, när ett spår upphör att tydligt framträda, är att göra ett långt skutt framåt, utan att lämna några egna förvillande fotmärken på marken. Bagheera vände sig om, när han kommit ned på fötterna igen efter språnget, och ropade över till Mowgli:

»Här möter honom ett annat spår. Det är efter en mindre fot, det här spåret nummer två, och tårna äro vända inåt.»

Mowgli sprang fram och tittade.

»Det är foten av en Gondjägare», sade han. »Se här! Här släpade han sin båge i gräset. Det är förklaringen till, varför det första spåret vände så hastigt åt sidan. Stor Fot gömde sig för Liten Fot.»

»Det är riktigt», sade Baghera. »Genom att korsa varandras spår sudda vi bara till märkena; låt oss därför ta ett spår vardera. Jag. är Storfot, Lille Bror, och du är Lillfot, Gonden.»

Bagheera hoppade tillbaka till det ursprungliga spåret, lämnande Mowgli lutad över det besynnerliga spåret med inåtvända tår efter skogarnas lilla vilde.

»Nu», sade Bagheera, i det han rörde sig steg för steg utefter fotavtryckens kedja, »vänder jag, Storfot, åt sidan här. Nu gömmer jag mig bakom en klippa och står stilla utan att våga byta om fot. Ropa ut ditt spår, Lille Bror!»

»Nu kommer jag, Lillfot, till klippan», sade Mowgli och följde sitt spår. »Nu sätter jag mig ned under klippan, stödd på min högra hand och med bågen vilande mellan mina tår. Jag väntar länge, ty märket av mina fötter är djupt här.»