svarade Mowgli, där han travade ut och in mellan de låga buskarna i den nya djungel, som de höllo på att utforska. Bagheera, som var ett litet stycke till vänster om honom, lät höra ett obeskrivligt strupljud.
»Här är en, som slutat upp att äta», sade han.
Ett oredigt bylte av brokiga kläder låg under en buske, och runt omkring fanns litet utspillt mjöl.
»Det här är återigen gjort med en bambupåk», sade Mowgli. »Se! Det vita dammet är vad människor äta. De ha tagit bytet från denne — han bar deras föda —och givit honom till byte åt Chil Glada.»
»Det är den tredje», sade Bagheera.
»Jag skall bära färska, tjocka grodor till Kobrornas Fader och göda honom fet», sade Mowgli för sig själv. »Denna elefantbloddrinkare är Döden själv — men ändå förstår jag ingenting.»
»Följ!» sade Bagheera.
De hade gått ännu ett par tusen fot, när de hörde Ko, Kråkan, sjunga en dödssång i toppen av en tamarisk, i vars skugga tre män lågo. En halvslocknad eld rökte i mitten av kretsen, under en järnplåt, på vilken låg en svartbränd kaka osyrat bröd. Nära elden och lågande i solljuset låg den rubin- och turkosprydda ankusen.
»Den där tingesten har verkat raskt — här slutar alltsammans», sade Bagheera. »Huru ha dessa dött, Mowgli? Det finns inte ett märke eller en skråma på någon av dem.»
En djungelbo lär sig genom erfarenheten att känna växt- och bärgifter fullt ut lika bra som många doktorer. Mowgli luktade på röken, som steg upp från elden, bröt av en bit av det svartnade brödet, smakade på det och spottade ut det.
»Dödsäpple», sade han hostande. »Den förste måste ha blandat det i maten åt dessa, som dödade honom, sedan de först hade dödat Gonden.»
»God jakt, i sanning! Villebråden stupa tätt», sade Bagheera. »Dödsäpple» kallar djungeln spikklubbsäpplet eller datura, det verksammaste gift, som finnes i hela Indien.
»Vad skola vi nu göra?» sade pantern. »Skola du och jag döda varandra för den där rödögda dråparens skull?»
»Kan den tala?» viskade Mowgli. »Gjorde jag den orätt, när jag kastade bort den? Mellan oss två kan den inte stifta ont, ty vi efterfika inte vad människor efterfika. Om den lämnas kvar här, skall den säkerligen fortsätta att döda den ena människan efter den andra lika hastigt som nötter falla i stark blåst. Jag älskar inte människorna, men inte ens jag vill se sex stycken dödas på en natt.»
»Vad mera? De äro endast människor. De dödade varandra och hade stort nöje därav», sade Bagheera. »Den förste lille skogsmannen var en god jägare.»
»De äro icke desto mindre ingenting annat än valpar, och en valp kan dränka sig under försök att bita månglittret på vattnet. Felet var mitt», sade Mowgli, som talade liksom om han förstod allting. »Jag vill aldrig mera föra in i djungeln besynnerliga ting — inte ens om de äro lika vackra som blommor. Den här» — han fattade försiktigt ankusen — »skall återvända till Kobrornas Fader. Men först måste vi sova, och vi kunna ej sova bredvid dessa sovare. Och så måste vi begrava honom, så att han inte löper sin väg och dödar sex till. Gräv mig ett hål under det där trädet.»
»Men, Lille Bror», sade Bagheera, i det han gick bort till stället, »jag säger dig ännu en gång, att det inte är bloddrickarens fel. All förargelsen kommer från människorna.»
»Det gör detsamma», sade Mowgli. »Gräv hålet djupt. När vi vakna, skall jag ta upp den och bära den tillbaka.»
Två nätter därefter, då Vita Kobran låg och ruvade i sorg i mörkret nere i valvet, skamsen, plundrad och ensam, dansade turkosankusen ned genom hålet i muren och föll skramlande på golvet av guldmynt.
»Kobrornas Fader», sade Mowgli (han var nog försiktig att hålla sig på andra sidan muren), »skaffa dig en ung och stark medhjälpare av ditt eget folk vid vaktandet av Konungens skatt, så att ingen människa må komma med livet härifrån.»
»Åhå, han återvänder således! Jag sade, att det var
