Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mot isfältet. Det oavbrutna brakandet och gnisslandet av dessa block nästan dränkte det rivande och slitande ljudet av packisytorna, som drevos kraftigt in under isfältet, liksom när kort behändigt smusslas under bordduken. Där vattnet var jämförelsevis grunt, skulle dessa tunna isflak komma att hopas det ena på det andra, tills det understa rörde vid dybottnen på femtio fots djup och det grumliga havet bankade och bultade bakom den gyttjiga isen, till dess det växande trycket drev allt framåt igen.

Som en tillökning till isfältet och packisen drevo stormen och strömmarna ned sannskyldiga klippor, seglande isberg, bortförda från Grönlandshållet eller från norra kusten av Melvilleviken. De kommo stampande helt högtidligt, med vågorna brytande sig i vitt skum runt omkring dem, och hällo kurs på isfältet, liksom en gammaldags flotta under fulla segel. Men ett isberg, som syntes mäktigt att bära en värld utan att gå i sank, tumlade över ända och vältrade sig i ett skum av fradga och smuts och kringflytande fruset stänk, medan ett vida mindre och lägre revs upp och red in i det flacka isfältet, slungande massor av isflagor åt båda sidorna och skärande ett spår på ett par tusen meter, innan det stannade. Andra föllo som svärd, skärande upp en kanal med skrovliga kanter, andra splittrades i en skur av block, vägande vartdera många tiotal ton, ännu andra reste sig mäktigt ur vattnet, när de strandade, vredo sig liksom i kval och föllo tungt på sidan, medan havet piskade deras skuldror.

Detta trampande och trängande och bändande och spännande och välvande av is i alla möjliga former försiggick så långt ögat kunde nå utefter den norra kanten av isfältet. Från den punkt, där Kotuko och flickan befunno sig, tedde sig förvirringen endast som en oroligt skvalpande och krypande rörelse vid horisonten; men den ryckte dem närmare för varje ögonblick, och långt bort mot land kunde de höra ett dovt dånande, liksom artilleridunder genom en dimma. Detta dån vittnade om, att isfältet pressades mot Bylotsöns järnklippor, mot landet söderut, bakom dem.

»Detta har aldrig förekommit förut», sade Kotuko och stirrade slött. »Det här är inte rätta tiden — hur kan isfältet bryta upp nu

»Följ det där!» ropade flickan och pekade på den där varelsen, som halvt linkade, halvt sprang som förryckt framför dem. De följde, släpande på handsläden, medan isens rytande anlopp ryckte dem allt närmare och närmare. Slutligen brakade och rämnade fälten runt omkring dem åt alla håll, och rämnorna öppnade sig och smällde igen som vargtänder. Men den där varelsen hade stannat på en omkring femtio fot hög brant av gamla hopade isblock, och där förmärktes ingen rörelse. Kotuko rusade vilt framåt, släpande flickan efter sig, och kravlade sig fram till foten av branten. Isens dån blev allt högljuddare och högljuddare omkring dem, men högen av isblock stod fast, och när flickan såg på Kotuko, kastade han sin högra armgåge uppåt och utåt, i det han gjorde inuiternas tecken för land i form av en ö. Och land var det, som den åttafotade linkande varelsen hade fört dem till — en holme utanför kusten med granittoppar och sandstränder, skodd och överdragen och dold av is, så att ingen människa skulle ha kunnat skilja den från isfältet, men med botten av fast mark och ej av skiftande is. Krossandet och återstudsandet av isflaken, när de strandade och splittrades, markerade dess gränser, och ett gästvänligt skär sträckte sig ut i nordlig riktning och vräkte åt sidan de anstormande tyngsta isblocken, alldeles som en plogbill vänder åkerleran.

Det fanns visserligen en fara, att något hårt pressat isflak kunde skjuta upp över stranden och formligen hyvla av toppen på holmen, men det oroade inte Kotuko och flickan, när de byggde sin snöhydda och började äta, medan de hörde isen bulta och gnissla utefter stranden. Den där varelsen hade försvunnit, och Kutoko talade, där han låg hopkupen kring lampan, överspända ord om sin makt över andar. Mitt under hans upphetsade tal började flickan skratta och vagga fram och tillbaka.

Bakom hennes axel syntes, krypande in i hyddan tum för tum, två huvuden, ett gult och ett svart, vilka tillhörde två de mest sorgsna och skamsna hundar man någonsin kunde få se. Kotukohunden var den ena och den svarta