Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


folk, och de förstå inte att skicka sig ens när de äro hemma hos sig i Dekan. Minst tvåhundra måste det ha varit, som stodo samlade under honom, men han kunde se hur ledaren hungrigt nosade på Won-tollas spår och sökte draga flocken framåt. Detta fick ej ske, ty då skulle de vara vid hålorna vid klart dagsljus, och Mowgli ville hålla dem kvar under sitt träd tills skymningen fallit på.

»Med vems tillstånd komma ni hit?» sade Mowgli.

»Alla djunglar äro vår djungel», lydde svaret, och dholen, som gav det, blottade sina vita tänder. Mowgli tittade ned med ett småleende och härmade på ett slående sätt det skarpa snick-snick-snack-snack, som är egendomligt för Chikai, Dekans springråtta; han ville därmed låta dholerna förstå, att han inte höll dem för bättre än Chikai. Flocken slöt upp runt trädstammen, och ledaren skällde ursinnigt och kallade Mowgli en trädapa. I stället för svar sträckte Mowgli ned ett naket ben och viftade med sina bara tår alldeles över ledarens huvud. Det var mer än tillräckligt för att sätta flocken i ursinnigt raseri. De som ha hår mellan tårna, tycka inte om att bli påminta därom. Mowgli drog tillbaka sin fot, när ledaren hoppade, och läspade sött: »Hund, rödhund! Gå till Chikai, din broder, hund, hund, röd, rödhund! Du har ju hår mellan varenda tå.»

Och ännu en gång viftade han med tårna.

»Kom ned, innan vi hungra ut dig, hårlösa apa», skällde flocken, och detta var just vad Mowgli hade avsett. Han sträckte ut sig längs trädgrenen, med kinden mot barken och högra armen fri, och under en fem minuters tid berättade han flocken, vad han tänkte och visste om den, dess olater, dess seder och bruk, dess honor och dess valpar. Det finnes intet språk i världen, som är så hätskt och bitande som det språk djungelfolket begagnar för att visa hån och förakt. Mowgli hade rätt, när han sade till Kaa, att han hade många små törntaggar under sin tunga, och långsamt och överlagt drev han dholerna från tystnad till gnäll, från gnäll till skall och från skall till hest, dreglande vanvettstjut. De försökte svara på hans speord, men en valp skulle lika gärna ha kunnat försöka mäta sig med Kaa i våldsam häftighet; och under hela tiden låg Mowglis högra hand knuten vid hans sida, beredd till handling, och hans fötter omslöto hårt grenen. Den stora rödbruna ledaren hade gjort många skutt i luften, men Mowgli vågade icke riskera ett gagnlöst hugg. Slutligen hoppade dholen, med övernaturlig styrka på grund av sitt ursinne, sju eller åtta fot från marken. Då sköt Mowglis hand ut som huvudet på en trädorm och grep honom i nacken. Grenen skakades av den häftiga rörelsen, och Mowgli var nära att ryckas ned. Men han släppte ej sitt grepp, utan halade upp djuret, som hängde likt en dränkt schakal, tum för tum upp på grenen. Med sin vänstra hand grep han efter kniven och skar av den röda, yviga svansen och slängde så ned dholen på marken igen. Det var allt han behövde. Dholerna skulle nu icke fortsätta på Won-tollas spår, förrän de hade dödat Mowgli eller Mowgli dem. Han såg dem sätta sig ned i en cirkel, med en skälvning i bakdelarna, som betydde hämnd till döden, och så, klättrade han upp till en högre klyka, lutade sig bekvämt tillbaka och somnade.

Efter tre till fyra timmar vaknade han och räknade flocken. De voro där allesammans, tysta, hesa, torra, med ögon som stål. Solen hade börjat sjunka. Inom en halvtimme skulle Småfolket på Klipporna ha slutat sitt arbete, och som man vet, kämpa inte dholerna riktigt bra i skymningen.

»Jag hade inte behövt så trogna väktare», sade Mowgli, i det han ställde upp sig på grenen, »men jag skall komma ihåg det. I ären äkta dholer, men i mitt tycke väl många. Därför tänker jag inte ge den tjocke ödleätaren hans svans tillbaka. Är du inte nöjd, Rödhund?»

»Jag själv skall slita upp din mage», tjöt ledaren och bet i trädets fot.

»Nej, det där låter någonting, du Dekans visa råtta! Nu kommer det att bli många kullar med små svanslösa rödhundar, jo jo män, med hudlösa röda stumpar, som svida, när sanden är het. Gå hem, Rödhund, och ropa, att en apa har gjort detta. I viljen ej gå? Kom då med mig, så skall jag lära eder.»

Han flyttade sig på apsätt till nästa träd och så till det nästa, medan flocken följde honom med upplyfta, hungriga