I VÅRLÖPNINGEN.
Man går till man! Låt ropet gå i Djungeln!
Han, som vår broder var, nu fjärran drar.
Hör och giv svar, o, Fria Folk av Djungeln:
Vem hejdar honom — håller honom kvar?
Man går till man! Han gråter nu i Djungeln.
Han, som vår broder var, han sörjer svårt.
Man går till man! Hur kär han varit Djungeln!
Det spår han följer aldrig mer blir vårt.
Det andra året efter den stora striden med Rödhund och Akelas död måste Mowgli ha varit sjutton år gammal. Han såg äldre ut, ty stark kroppsrörelse, det bästa av god föda och bad, så snart han kände sig det minsta het eller dammig, hade givit honom krafter och växt långt över hans ålder. Han kunde hänga på en arm på en toppgren under en halvtimmes tid, om han av någon anledning ville kasta en blick framåt trädvägarna. Han kunde hejda en ung hjorttjur mitt i hans galopp och vräka omkull honom genom att fatta honom i huvudet. Han kunde till och med kasta över ända det stora blå vildsvinet, som bor i träsken i norr. Djungelfolket, som förr brukade frukta honom för hans klokhet, fruktade honom nu för hans blotta styrka, och när han gick fram lugnt i sina egna ärenden, sopade viskningen om hans ankomst skogsstigarna rena. Och likväl var blicken från hans ögon alltid mild. Även när han slogs, brunno aldrig hans ögon som Bagheeras gjorde. De blevo endast mer och mer intresserade och livliga, och detta var en av de saker, som Bagheera aldrig kunde förstå.
Han frågade Mowgli om orsaken, och pojken skrattade och sade:
»När jag missar rovet, blir jag arg. När jag måste gå tom under två dagar, blir jag mycket arg. Skvallra inte då mina ögon därom? »
»Munnen är hungrig», sade Bagheera, »men ögonen säga ingenting. Vare sig du jagar, äter eller simmar, förblir blicken en och densamma — lik en sten i vått eller torrt väder.»
Mowgli såg på honom med en lugn blick under sina långa ögonhår, och som vanligt sänkte pantern huvudet. Bagheera kände sin överman.
De lågo utsträckta långt upp på sidan av en sluttning med utsikt över Waingunga, och morgontöcknen lågo under dem i band av vitt och grönt. Allt eftersom solen steg, förbyttes töcknen i böljande sjöar av rött och guld, virvlade bort och läto de låga solstrålarna i strimmor träffa den torkade gräsmatta, på vilken Mowgli och Bagheera vilade. Det var i slutet av den kalla årstiden, löven och träden sågo slitna och vissnade ut, och där hördes ett torrt, knäppande prassel, när vinden blåste. Ett litet löv klapp-klapp-klapprade ursinnigt mot en kvist liksom fånget i en envis önskan. Det ryckte Bagheera ur hans drömmar, och han drog in morgonluften med ett djupt, fnysande andetag, kastade sig på rygg och slog med sina fyra tassar mot det vickande lövet däruppe.
»Året vänder sig», sade han. »Djungeln utvecklar sig. Tiden för Nytt Språk är nära. Det där lövet känner det. Det är ljuvt.»
»Gräset är torrt», svarade Mowgli och drog upp en rugge. »Till och med Vårens Öga» (det är en liten trumpetformig, vaxlik röd blomma, som förekommer här och där bland gräset) — »ja, till och med Vårens Öga är till-slutet och... Bagheera, passar det för Svarta Pantern att ligga på rygg och fäkta med sina tassar i luften, som om han vore en trädkatt?»
»Auh!» sade Bagheera. Han tycktes tänka på andra saker.
»Jag säger, passar det Svarta Pantern att grimasera och stånka och tjuta och rulla så där? Kom ihåg, vi äro Djungelns Mästare, du och jag.»
»Ja visst, jag hör, Människounge», sade Bagheera,
