Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

är Djungelns Herre, måste vandra på ensam fot. Hur var det inte sista årstiden, när jag ville samla sockerrör från en Människoflocks fält? Jag sände en löpare — det var dig — till Hathi med befallning att komma en viss natt och med sin snabel avplocka åt mig det söta gräset.»

»Han kom bara två nätter senare», sade Bagheera och kuschade litet, »och av det där långa söta gräset, som du tycker så mycket om, samlade han mer än någon Människounge skulle kunna äta under Regnens alla nätter. Det var för resten hans fel, inte mitt.»

»Han kom inte den natten, som jag bestämt i mitt budskap. Nej, han gick och trumpetade och sprang och tjöt genom dalarna i månljuset, så att hans spår sågo ut som spåren av tre elefanter; ty han hade ingen ro bland träden. Han dansade i månljuset framför Människoflockens hus. Jag såg honom, och ändå ville han inte komma till mig. Och jag är likväl Djungelns Herre.»

»Det var i det Nya Språkets tid», sade pantern, fortfarande mycket undergivet. »Kanske, Lille Bror, att du inte den gången kallade honom med ett mästareord? Hör på Ferao!»

Mowglis dåliga humör tycktes ha nått kokpunkten och därpå dunstat bort. Han lade sig på rygg, med huvudet på armarna och ögonen slutna.

»Jag vet inte — och det kvittar mig lika», sade han sömnigt. »Låt oss sova, Bagheera. Min mage är tung inom mig. Bered mig en huvudkudde.»

Pantern lade sig ned igen med en suck, ty han hörde alltjämt Ferao öva och repetera sin sång, till dess våren skulle komma, som de kalla det Nya Språkets tid.

I en indisk djungel glida årstiderna nästan omärkligt in i varandra. De förefalla att endast vara två — den våta och den torra; men om man ser närmare efter, under det regnet strömmar från moln liksom av kol och stybb, skall man finna alla fyra gå runt i regelbunden ordning. Våren är den underbaraste, ty dess uppgift är ej att betäcka ett rent, bart fält med nya blad och blommor, utan att driva fram för sig och sopa bort det envist fasthängande överlevande skräpet av halvgröna föremål, som den milde vintern har låtit förbli vid liv, och att komma den