väl vetande, att Mysa aldrig skulle våga rusa till anfall den vägen, och skrattade, i det han sprang, åt tjurens vrede.
»Min kraft är inte alldeles slut», sade han. »Kanske att giftet inte trängt till benen. Den där stjärnan därborta sitter lågt.» Han kikade stadigt på den genom sin halvslutna hand. — »Vid den Tjur, som köpte mig fri, det är Röda Blomman — Röda Blomman, vid vilken jag vilade förr — innan jag kom till den första Seeoneeflocken! Nu, sedan jag sett den, skall jag avsluta den här löpningen.»
Träsket slutade i en bred slätt, där ett ljus blinkade. Det var länge sedan Mowgli bekymrat sig om människors görande och låtande, men i natt drev honom skenet från Röda Blomman framåt, som hade det varit ett nytt villebråd.
»Jag skall gå dit och se efter, hur pass mycket Människoflocken har förändrat sig», sade han.
Utan att tänka på, att han inte längre befann sig i sin egen djungel, där han kunde göra vad som lyste honom, trampade han bekymmerslöst genom det daggtyngda gräset, till dess han kom fram till hyddan, där ljuset brann. Tre till fyra skällande hundar gåvo hals, ty han befann sig i utkanten av en by.
»Åhå!» sade Mowgli, i det han satte sig ljudlöst ned efter att ha uttstött ett djupt vargtjut, som tystade byrackorna. »Vad som skall hända, händer. Mowgli, vad har du vidare att skaffa med Människoflockens hålor?»
Han gned sig om munnen, ty han tänkte på den sten, som hade träffat honom för många år sedan, när den där Människoflocken drev bort honom.
Dörren till hyddan öppnades, och en kvinna stod och spejade ut i mörkret. Ett barn skrek, och kvinnan sade, halvt vänd inåt rummet:
»Sov! Det vara bara en schakal, som väckte hundarna. Snart gryr morgonen.»
Mowgli, där han satt i gräset, började darra, som om han hade feber. Han kände väl igen den där rösten, men för att vara säker ropade han sakta, själv förvånad över hur lätt människospråket kom tillbaka:
»Messua! O, Messua!»
»Vem ropar?» sade kvinnan med en skälvning i rösten.
»Har du glömt?» sade Mowgli, och hans hals var torr, när han talade.
»Om det är du, vad namn gav jag dig? Säg!»
Hon hade till hälften skjutit igen dörren och stod och pressade handen mot bröstet.
»Nathoo! Ohé Nathoo!» sade Mowgli, ty som vi minnas, var detta det namn Messua hade givit honom, när han först kom till Människoflocken.
»Kom, min son! ropade hon, och Mowgli gick fram i ljuset och såg fullt på Messua, den kvinna, som hade varit god mot honom och vars liv han hade räddat mot Människoflocken för länge sedan. Hon hade åldrats, och hennes hår var grått, men hennes ögon och hennes röst voro desamma. Kvinnolikt väntade hon att finna Mowgli sådan han var, när han lämnade henne, och hennes ögon gledo förläget uppåt från hans bröst till hans huvud, som vidrörde dörrposten.
»Min son!» stammade hon och sjönk därpå till hans fötter. »Men det är inte längre min son. Det är en skogarnas gud! Ahai!»
Där han stod i det röda ljuset från oljelampan, stark, reslig och vacker, med det långa, svarta håret böljande över axlarna, med kniven i en snodd kring halsen och med huvudet krönt med en krans vita jasminer, kunde han med lätthet tagas för någon djungelsagornas vilda gud. Barnet, som hade legat halvslumrande i en hängkoj, for upp och gallskrek av förskräckelse. Messua vände sig om för att lugna det, medan Mowgli stod tyst och betraktade vattenkrukorna och kokkärlen, mjölbingen och alla de andra mänskliga tillhörigheterna, som han nu fann sig minnas så väl.
»Vad önskar du att äta eller dricka?» halvviskade Messua. »Allt detta är ditt. Vi ha dig att tacka för våra liv. Men är du han, som jag kallade Nathoo, eller är du verkligen en skogsgud?»
»Jag är Nathoo», sade Mowgli. »Jag är mycket långt från min egen mark. Jag såg detta ljus och kom hit. Jag visste ej, att du var här.»
»När vi hade kommit till Kanhiwara», sade Messua
