95
ta sig. Han förstod hvem som utsändt de mördande pilarna. ”Och detta kan fadern göra, på sonens bröllopsdag!” tänkte Olof och var nära att hata den, som skänkte honom lifvet; men minnet af den älskade modern och kärlekshviskningarne från Anna, voro mäktigare än alla djupa förolämpningar.
I samma ögonblick klingade majoren på sitt glas.
”Glömskans och förlåtelsens skål! vårt unga brudpar!” utropade han, med en djup, betydelsefull blick på Anna. ”Men till botten!” tillade han, ”att ingen droppa galla må ligga qvar och sen förgifta det söta vinet.”
”Glömskans och förlåtelsens skål!” upprepade prosten och kramade, under bordet, med värma brudgummens hand.
Liksom med en röst upprepades enhälligt fridsorden, och hvar och en af de manlige gästerna följde majorens exempel och vände upp och ned på sina glas.
”Upp och ned! J Evas döttrar! och du, vackra brud, i têten för tåget! ni hade bordt anfört oss, som fridskullor; men, när ni inte gjorde det, så ska ni åtminstone marchera efter oss!” utropade majoren, med gladt leende och slöt med ett lifligt hurrarop, då han nu verkligen såg alla fruntimrens upp- och nedvända glas.
