Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

5

hört alla hennes ord; men ändå — så djupt hade ännu aldrig något rört hans hjerta. Han hade så varmt gråtit och bedit med den moderlösa. Ack! han hade så gerna velat hoppa ner ur trädet, smyga fram till kullen och säga några tröstande ord till den sorgsna, ensamma, men — ehuru eljest full af mod och raskhet — kände han sig nu så blyg — han ville — han kunde icke störa henne: men han hade vågat sig för långt ut på en späd gren, der icke löfgallret bortskymde flickan — grenen brast och gossen nedföll på kyrkogården, nära grafven, några ögonblick sedan flickan slutat sin bön.

Gossen hade icke skadat sig, utan uppreste sig hastigt, med den enda oron att hafva skrämt flickan; hvilken med utseende af häftig förskräckelse, vände sig om och stod nu helt nära gossen, som, icke utan förlägenhet, strök de bruna lockarna från panna och kinder.

”Skrämde jag dig?” frågade slutligen gossen, som gick fram till flickan och fattade med barnslig ömhet den lilla darrande handen.

”Åh, nej! men stötte du dig inte?” svarade flickan och såg skön och frågande upp mot den vänliga gossen, som försäkrade henne, att han icke det minsta skadat sig.

Nu följde några ögonblicks tystnad.

”Hvems är grafven, som du har klädt så vacker?” frågade gossen, sedan han länge och medlidsamt betraktat flickan.