112
Prosten talade djupa och skarpa ord och lät icke otydligt förstå sina misstankar, så mycket mera stärkt genom den synbara förändring han upptäckt på magisterns ansigte och det sataniska och hånande löje, som spelade kring riksdagsmannens läppar: men rikdagsman var för klok, att låtsa förstå honom; utan sade sig vara säker, att det varit Guds egen, omedelbara hand, som till straff kommit öfver de förbannades kreatur. Nej det är icke Guds, utan ondskans makt, svarade prosten; Gud låter den rasa en tid; men straffets och redovisningens däg skall komma, då Herren skall säga: ”Här intill Skall du gå, men icke vidare. Här skola dina stolta böljor lägga sig.”
Prosten uttalade dessa ord, med djup och genomträngande röst — och såg på riksdagsmannen med strängt och forskande öga. — Riksdagsman sänkte ovillkorligt sin blick och en slags skiftning flög öfver hans ansigte: men nästan i samma ögonblick stod han för prosten, trotsigare och mera förhärdad än nånsin.
Med rysning lemnade prosten riksdagsmans boning; det var, som hade han der hört de mörka andarnes jubelsång.
Emellertid hade den brådstörtade olyckan många och svåra följder för våra stackars vänner på Fagerö, som behöfde sin fasta tro och hvarandras uppmuntrande kärlek, för att icke modfällas och tröttna. Deras lilla barn, den
