Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

148

tonåriga bruden, hvars brudgum var en ung, välkänd bonde, inom församlingen. Majoren drog ut i kriget, der en kula snart slutade hans lefnad: men, bland hans papper, fanns ett slags testamente eller en disposition, till förmån för Anna.

Och riksdagsman? — — — Hans sista ord var den afbrutna förbannelsen öfver Anna. Han öfverfölls då af ett häftigt slaganfall, som för alltid beröfvade honom tungans bruk. Det var, som hade förbannelsen hämnande återfallit på honom. Han framsläpade sorgliga och glädjelösa dagar, älskad af ingen — beklagad af få — men hatad af många — och han, den stolta och mäktige Folke Jönsson, måste, till råga på eländet, upplefva fattigdomens förödmjukelser; — måste se sig nödsakad att lemna “herrgården” och slutligen nedböja sitt gråa trotsiga hufvud under ett lågt torftak. Magistern hade genom sitt gudlösa och utsväfvande lefnadssätt mycket bidragit att förstöra den verkligt stora förmögenheten, och slutligen slutade denne ovärdige son sitt lif på ett rysligt sätt, i ett öfverlastadt och fullkomligt oredigt tillstånd. Riksdagsman stod nu ensam — utan barn — mållös och fattig. Guds hämnande hand hade kommit öfver honom — men ingen kunde ändå hos honom upptäcka ånger och samvetsqval och för ingen visade han sin smärta. Han syntes stolt, han visste att han hvarken