26
mor, att utom i Guds rike, finns intet ställe så säkert, som Annas mors graf, för dit kan inte ondt komma.”
”Du ska bli inne Olof!” inföll med bestämdhet Anna, som ända dittills varit tyst. ”Det vore synd, att göra din mor emot och synd med dig, som har en mjuk bädd och tak öfver hufvudet, att ligga på våta sanden i regnet. Nej söta Olof! jag ser nog hur snäll och god du är: men inne skall du ligga.”
”Tyst Anna! du skall tro, att jag inte är pojke för ro skull; och nu god natt! söta snälla mor! se nu håller det oppe. Var inte ängslig för oss, utan Gud vare med er! jag ligger säkrare på kyrkogården, än ni under detta taket.”
”Ja rätt har Olle”! suckade modern och stod sedan länge och såg efter de utgångna barnen i orolig tankfullhet. ”Gud förlåte far!” utbrast hon slutligen och tvenne tårar nedföllo på den stora silfverkannan, i hvilken hon nu skulle ihälla det något surnade marsölet.
Regnet hade upphört; men åskan dundrade med ökad styrka och himmelen ljungade likt ett vredgadt eldhaf.
”Är du rädd Anna?” frågade Olof.
”Åh, nej! inte så länge jag håller i din hand” svarade den darrande flickan.
»Men nu får du lof att släppa min hand, för jag skall gå upp på skullen efter hö, så du slipper ligga i våta sanden.” Och Olof tog
