38
graf, både den goda bondhustrun och hennes enda treåriga barn.
Anna kände sig åter så ensam och värnlös och hade så gerna velat slumra lugnt och sorgfritt hos den älskade modern, det kära barnet.
Nu började ånyo för Anna en svår tid. Hon fick väl snart en annan tjenst; men förgäfves sökte hon sin första, goda matmoder. Köld, bannor, orimliga fordringar och misstankar förföljde henne öfverallt och det var, som skulle icke mera en god menniska möta henne på den törniga vägen. Bönen och Olofs ömhet voro dock alltid de englar, som uppmuntrade och tröstade henne.
Vid femton år hade Anna blifvit beredd till sin första nattvardsgång. Ack! denna tid så salig, så oförgätlig för den goda flickan, hvars själ alltid törstade efter värma och ljus, hade också herrligt utvecklat och uppklarnat den! Prosten kände en innerlig kärlek för sitt nattvardsbarn. Han tyckte sig aldrig funnit ett så ljust förstånd, ett så rent och fromt hjerta, en så lefvande gudsfruktan; ty Anna hade genomgått sorgens skola — hade tömt lidandets kalk och ur den upphemtat trons och tålamodets äkta och sköna perlor — icke dem som verlden vanligen kallar så och hvars falska glans lätt upptäckes i bekymrens och tillämpningens dagar — utan sådane, som i profvets stunder stråla
