46
afgjordt, att Anna skulle till Adelsvik, — så hette Majorens egendom, — dit hon verkligen gick den följande Söndagen, att aflemna sin orlofssedel och emottaga städsel. Ack! detta var icke ett ljuft firande af den adertonde födelsedagen!
Emellertid trifdes Anna, emot all förmodan, ganska väl på Adelsvik, och var snart, så väl Majorens, som hans systers stora gunstling. Hennes mildhet och vänlighet afväpnade sjelfva afunden och det fanns ingen i hela huset, som icke älskade den vackra och glada Anna. Väl saknade hon mycket Olof och deras ljufva möten på kyrkogården; men han hade flera gånger helsat på henne, och de hade under julen varit på åtskilliga dansar tillsammans och hade hon ock ändå mera sällan fått råka honom, så visste hon att denna försakelse var nödvändig för den framtid, som stod så ljuf och herrlig för hennes drömmar.
Icke sällan emottog Anna bref från Olof; ty hon hade, så fort som Annas flyttning ur församlingen blifvit bestämd, af klockaren tagit undervisningar i att skrifva; för att på detta sätt kunna samtala med sin Anna. Den gamla fröken läste alltid Olofs bref och erbjöd sig äfven att besvara dem; men det ville icke Anna. Hon blygdes att sjelf sammansätta svaren och icke kunde fröken tala, som Annas hjerta ville det!
