49
”Den satans ungen!” fortfor han, efter några ögonblick, och rösten darrade af vrede, ”må inte jag såg, att satan bodde i henne! Hon bränner gårdar ner te’ grund, står ensam fri, midt i huset, der kopporna gör somliga till riktiga skråpuksansigten och lägger de andra i kyrkgåln; så ligger hon och lipar och åbäkar sig på mor sins graf och är inte nöjd med att förföra pojkar, utan, med sina satans trollkonster, förför hon också gamla duktiga karlar, med heder och ambition. Jo! sådan är den der slinkan, den der trollpackan, som skulle brännas, om en ann’ kung sutte på thron och som prosten ändå kallar en Guds engel, för hon ha’ förvändt syna på honom med, och som ha skämt ut det kartigaste hus i hela sockna — jo herr stamfar! gamle Folke Filbyter! du skulle just se på, att en utaf dina söner skämmer ut dig och hela din ätt, genom ett sådant satans stycke. — Ser du, herr junker! jag känner te'et och ha’ sjelf sett dig slå armarna om halsen på den der spinnhusdamen!” tillade den uppretade, med en ljungeldsblick på Olof. ”Var så god och stå still och, om inte bena bär dig, så sätt dig!” fortfor han ytterligare, vändande sig till den darrande Elsa. ”Jag känner nog te’, att du, rätt så hustru du är till Folke Jönsson, är kopplerska åt herrskapet och låter dem mötas, inte blott på kyrkgåln, utan i sjelfva herr-
