57
marn och kysste brefvet många gånger och skulle just stoppa ner'et i barmen, som majoren kom in och frågte hvad det var för ett bref. Jag kände att jag vardt som en blod och kunde inte svara; men majoren tog brefvet och sa’, att brefvet inte va’ te mig, utan te majoren och stoppade det i fickan på sig och satte mig te sy en knapp i hans vest och sa’ att han skulle gå och ge gumman drikspengar.”
”Ach hvad jag vardt ängslig!” återtog Anna, efter några ögonblicks tystnad. ”Jag tyckte så visst att det stod Anna på brefvet och att det var så likt de andra och jag tänkte mig gå och tala med gumman, så fort som jag hade sytt i knappen; men när jag kom ut var gumman gången och jag stod der så flat och har se'n aldrig hört ett ord från Olof.”
”Jag kan icke förklara dig detta, mitt goda barn!” svarade fröken Beata, som hade all möva alt dölja den oro, som Annas berättelse uppväckte i hennes själ; ”men nu skall du icke oroa dig öfver hvad Olof skrifver,” tillade hon uppmuntrande, ”alltsammans är ju ett misstag af honom, utan nu skall du gå dit, som han ber dig och du skall få se att du aldrig upplefvat en så lycklig dag, som den; och att Olof aldrig hållit så mycket af dig.”
Fröken Beata tystnade och det syntes att en strid kämpade inom henne.
