67
visst, som jag är riksdagsman, så hör du gök både en och tjugu gånger, och du vet rätt väl att jag inte vill ha nå'n ann’ hustru än dej, för du är dugtig och iken i mitt hus och kommer ihåg, att hustrun ska vara sin man underdånig; men jag vill bara att du ska vara mera reputerlig och sätta din karakter i respekt; och nte vara så flepiger emot pojken.”
Emellertid voro alla i Herrgården sysselsatta med anordningarne för riksdagsmans och magisterns afresa. Elsa var outtröttlig, och den kroppsliga svaghet, hvarom hennes utseende med hvarje dag allt tydligare talade, tycktes alldeles förgäten, för den lifliga själsspänningen, den ömma sträfvan; att i allt och denna — som hon trodde — sista gång kunna uppfylla sin mans önskningar. Sällan tycktes han bemärka, hvarken hennes aftagande helsa, eller hennes outtröttliga möda, och aldrig lönades den med ett tacksamt ord, en vänlig blick; men Elsa var nöjd, i det glada medvetandet, att hafva gjort sin pligt, och såg på de tre små kullarne och tänktes ”Och se'n får jag dö i frid och hvila lugnat hos mina små englar derborta.”
Olof motsäg med en verklig glädje faderns och broderns bortovaro. Hemmet skulle då blifva så fredligt och lugnt — den arma modren skulle få hvila och kärlek, och han skulle, utan fruktan, få se sin Anna.
Hösten var nästan förfluten. Ett ovanligt
