2
var klart och blått och det bruna håret nedföll i oordnade lockar kring de blomstrande och solbrända kinderna hvilka, vid minsta dragning på de svällande läpparne, visade tvenne små skälmska gropar.
Den snygga och vårdade drägten, det glada och modiga uttryck, som afspeglades i hvarje drag, hvarje blick, vittnade tydligt, att han icke blifvit uppfostrad i behofvet och armodets boning.
I den ena handen — hvilken var så brun, att man skulle trott den tillhöra ett af de hetare klimatens barn, om icke en rand, nästan lika hvit som skjortärmen, framskymtat vid armleden — höll han en liten korg och i den andra svängde han ett hasselspö.
Snart hade han upphunnit en aflägsen vrå af kyrkogården, der han uppsvingade sig i en hög och lummig alm och det med en lätthet, som skulle gjort ära åt nu-tidens skickligaste gymnastiker.
”Ack! att jag jemt skall skrämma bort dig!” utropade han missnöjd, då en fågel utstack det lilla hufvudet ur ett fågelbo från trädets högsta krona och i detsamma, med skyndsam flygt, ilade förbi honom. Men snart var han åter lika glad och började, att ur korgen framtaga den föda hvarmed han skulle mata de små fågelungarne, under ett oupphörligt jollrande med dem. Slutligen började han, att med klar och vacker röst, afsjunga en liten visa, der hvarje vers slöts
