Annes bekännelse.
högtidlig på sin säng, blek och beslutsam, med hopprässade läppar och feberglänsande ögon.
— Marilla, nu ska jag bekänna.
— Nå, äntligen! — Marilla satte ned brickan. Hennes metod hade ånyo lyckats, men hur det var, beredde henne detta faktum ingen glädje. — Nå, får jag höra då, vad du har att berätta, Anne?
— Jag tog ametistbroschen, sade Anne i en ton, som om hon upprepade en utanläxa. — Jag tog den, precis som ni sa … Det var inte min mening att ta den, när jag gick in. Men den såg så vacker ut, Marilla, när jag satte fast den på bröstet på mig, att det kom över mig en oemotståndlig frestelse. Jag tänkte på, hur förtjusande roligt det skulle vara att ta ut den till Näktergalsro och låtsa, att jag vore lady Cordelia Fitzgerald. Det skulle vara så mycket lättare att låtsa, att jag vore lady Cordelia, om jag hade en riktig ametistbrosch på mig … Diana och jag ha gjort halsband av rönnbär, men vad ä’ rönnbär i jämförelse med ametister? … Därför tog jag broschen. Jag tänkte jag skulle kunna hinna att sätta den tillbaka, innan ni kom hem. Så gick jag ut. När jag gick över spången över Mörka, speglande vågen, tog jag av mig broschen för att igen titta ett litet tag på den. O, så den blixtrade i solskenet! Se’n så böjde jag mig fram över räcket och så — så gled den ur handen på mig och föll i och sjönk för alltid ned i Mörka, speglande vågen … Ja-a, nu har jag bekänt det bästa jag kan, Marilla.
Marilla kände åter vreden sjuda inom sig. Flickungen hade olovligen tagit och till på köpet tappat bort hennes dyrbara ametistbrosch, och där satt hon nu och berättade, hur det gick till, när den försvann — utan minsta tecken till bedrövelse eller ånger.
— Anne, detta är rysligt, sade hon med ett försök att tala lugnt. — Du är den elakaste flicka, jag någonsin hört talas om.
— 111 —
