Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En tebjudning och dess följder.

— Jag — jag mår så fasligt illa, sade hon med grötig röst. — Jag — jag måste allt gå hem genast.

— O, hur kan du tänka dig, att du skulle få gå hem utan något te, utbrast Anne helt bedrövad. — Det ska jag laga i ordning i ett huj — jag går och sätter på vatten nu medsamma.

— Jag är tvungen att gå hem, sade Diana slött, men i mycket bestämd ton.

— Litet mat får du lov att ha, bönföll Anne. — Får jag ge dig en bit sockerkaka och en smula av körsbärssyltet? Lägg dig på soffan en liten stund, så blir du nog bättre. Var har du ont?

— Jag är tvungen att gå hem, sade Diana, och det var allt, som hon kunde förmås att säga.

Förgäves bad och bönföll Anne.

— Aldrig har jag hört talas om, att främmande går sin väg utan att dricka te, klagade hon. — O, Diana, tror du det kan vara möjligt, att du verkligen får smittkopporna? Om det är det, så ska jag följa med dig och sköta dig, det kan du lita på. Jag ska aldrig överge dig. Om du ändå ville stanna kvar och dricka te! Var sitter det onda nånstans?

— Jag är så fasligt yr i huvudet, sade Diana. — Och så kväljer det mig.

Hon gick verkligen med mycket ostadiga rörelser. Med besvikenhetens tårar i sina ögon hämtade Anne Dianas hatt och följde henne så långt som till hennes eget gårdsstaket. Sedan grät hon hela vägen hem till Grönkulla, där hon sorgset satte resten av hallonsaften in i väggskåpet och gjorde i ordning teet åt Matthew och Jerry. Men allt det nöje, som hon bespetsat sig på i samband därmed, var borta.

Den följande dagen var en söndag, och som regnet öste ned i floder från morgonen till kvällen, var Anne ej med sin fot utom Grönkulla. På måndagens eftermiddag skickade

— 143 —