Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew gör en upptäckt.

bästa vänner, och Matthew prisade mången gång sin lyckliga stjärna för att han ej behövde befatta sig med hennes uppfostran. Den ålåg uteslutande Marilla; hade han haft med den att skaffa, hade det uppstått ständiga konflikter mellan hans känslor och hans pliktmedvetande.

Som det nu var, stod det honom fritt att »skämma bort» Anne — uttrycket var Marillas — så mycket han behagade. Men på detta sätt uppehölls dock en viss fördelaktig jämnvikt — en smula, låt vara litet ovederhäftigt »beröm» gör stundom lika gott som en lång moralpredikan.



XXV.
MATTHEW GÖR EN UPPTÄCKT.

Matthew var helt fundersam. Han hade kommit in i köket i den kulna decemberaftonens skymning och hade satt sig ned i vrån bredvid vedlåren för att draga av sig sina tunga stövlar, okunnig om att Anne och några av hennes skolkamrater höllo på med att repetera »Älvdrottningen» inne i salen.

Efter en liten stund kom hela skaran ut i förstugan och samlades därefter i köket, glatt pratande och skrattande. Flickorna sågo ej Matthew, som blygsamt drog sig in i skuggan bakom vedlåren med en stövel i ena handen och en stövelknekt i den andra, och han betraktade dem förstulet under de tio minuter, som de använde till att taga på sig kappor och mössor och prata i munnen på varandra om den blivande aftonunderhållningen.

Anne stod mitt ibland dem, klarögd och pigg som alltid, men Matthew varsnade plötsligt, att hon på något sätt var olik alla sina kamrater. Och vad som illa berörde

— 215 —