Den straffade fåfängan.
nog i allmänhet var tvivel underkastad — i ett avseende höllo hans försäkringar vad de lovat. Den bronsgröna färgen satt i som berg och gick icke av mer än den ursprungliga röda skulle ha gjort.
— O, Marilla, vad ska jag göra? skrek Anne storgråtande. — Det här överlever jag inte. Folk har nog glömt, hur jag dummat mig vid andra tillfällen — när jag la’ smärtstillande droppar i piggsvinstårtan och när jag bjöd Diana vinbärsvin och flög på fru Lynde … Men detta komma de aldrig att glömma. O, så Josie Pye ska skratta! Marilla, jag törs aldrig visa mig för Josie Pye. O, jag är den olyckligaste flicka på prins Edvards ö.
Annes olycka höll i under en hel vecka. Under denna tid gick hon ingenstädes och tvättade och gnodde sitt arma hår varenda dag. Diana var den enda, som blev invigd i den dystra hemligheten, men hon lovade högtidligt att aldrig skvallra, och detta sitt löfte höll hon obrottsligt. Vid slutet av veckan sade Marilla i bestämd ton:
— Det tjänar till ingenting, Anne. Detta om någon är färg som sitter i … Vi måste klippa av ditt hår, det kan inte hjälpas. Du kan inte visa dig för folk och se ut så här.
Annes läppar darrade, men hon förstod, att Marilla hade rätt. Med en smärtfylld suck gick hon och hämtade en sax.
— Var snäll och klipp av det genast, Marilla, så är det gjort. Ack, jag känner, att mitt hjärta är krossat … Detta var en sådan prosaisk olycka, det är inte en smula intresse eller romantik med den … Flickorna i böcker mista håret i svåra febrar eller sälja det för att få pengar till någon ädel handling, och hade jag förlorat mitt hår på så sätt, skulle jag inte ha sörjt hälften så mycket … Men det ligger ju alls ingenting uppbyggligt i den tanken, att man är tvungen att klippa av sig håret, därför att man färgat det i en gräslig färg … Jag kommer att gråta hela tiden, medan det klippes.
— 236 —
