Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett romantiskt äventyr.

— Vad har hänt, Anne? frågade Gilbert och fattade årorna.

— Vi spelade Elaine, svarade Anne kyligt, utan att ens se på sin räddare, och jag skulle driva ned till Camelot i slupen — jag menar ekan … Ekan började ta in vatten, och jag klättrade upp på bropelaren. Flickorna sprungo efter hjälp. Vill du vara så god och ro mig till bryggan?

Gilbert rodde henne med största beredvillighet till bryggan, och Anne hoppade vigt upp på land, föraktande hans erbjudna bistånd.

— Jag får tacka så mycket, sade hon högdraget och vände honom ryggen.

Men även Gilbert hade hoppat ur ekan och lade nu handen på hennes arm för att hålla kvar henne.

— Anne, sade han brådskande, hör på mig! Kan vi inte vara goda vänner? Jag är så ledsen för att jag gjorde narr av ditt hår den där gången. Jag ville bara skoja och trodde aldrig, att du skulle ta det så hårt. Det är ju för resten så länge sedan … Jag tycker ditt hår är väldigt vackert nu — allvarsamt! … Låt oss vara vänner!

Anne tvekade ett ögonblick. Trots all sin kränkta värdighet hade hon ett egendomligt, nyss vaknat medvetande av, att det på en gång blyga och trohjärtade uttrycket i Gilberts bruna ögon gjorde henne gott … Hennes hjärta började klappa helt hastigt och oroligt.

Men det bittra minnet av skymfen från skolsalen stålsatte hennes vacklande beslut. Scenen, som utspelats för mer än två år sedan, sprang fram för hennes hågkomst så livligt, som hade den hänt dagen förut. Gilbert hade ropat »det brinner!» om hennes hår och var skulden till, att hon fått skämmas inför hela skolan. Hennes harm, som kunnat förekomma äldre människor lika löjlig och orimlig som själva dess orsak, hade, tycktes det, ingalunda dämpats och

— 244 —