Faster Josephine som välgörarinna.
löjligt, att en söndagskolerektor skulle få pris för en gris, men det inser jag då inte … Gör Marilla det? Hon sa’, att nu blir hon alltid tvungen att tänka på grisen, när han står och läser sina böner så högtidligt och gravlikt.
Clara Mac Pherson fick pris för målning, och fru Lynde fick första priset för hemkärnat smör och hemgjord ost. Så Avonlea hedrade sig ju riktigt! Fru Lynde var där samma dag, och jag har aldrig förstått, hur mycket jag verkligen tycker om henne, förrän jag fick se hennes bekanta ansikte bland alla de främmande människorna. Åh, där voro väl tusen sinom tusen, Marilla, och själv kände jag mig så fasligt obetydlig — fastän jag hade min nya kappa.
Jaha, och så såg vi en karl gå upp i ballong. O, vad jag gärna skulle vilja fara upp i en ballong — tänk vad det ska kittla skönt i ryggen! … Och där var en annan karl, som spådde en. Man skulle betala honom tio cents, och så plockade en liten fågel med sitt näbb ut ett brev åt en, och där stod ens öde. Fröken Barry gav Diana och mig tio cents vardera, så att vi skulle kunna få reda på vår framtid. Min blev, att jag skulle gifta mig med en mörk man, som var mycket rik, och att jag skulle komma att bosätta mig på andra sidan ett stort vatten. Se’n så tittade jag noga på alla mörka män, jag såg, men det var just ingen, som såg vidare trevlig ut — det kan ju för resten hända, att det är väl tidigt att titta efter honom ännu …
Åh, det var en oförgätlig dag, Marilla. Jag var så trött, att jag inte kunde somna om kvällen. Fröken Barry hade bäddat åt oss inne på sitt gästrum, som hon lovat då för längesedan. Det var ett väldigt fint rum, Marilla, men att få ligga i ett gästrum var ändå inte precis vad jag hade tänkt mig … Det är det ledsamma med att man växer upp, och det börjar jag nu förstå. Mycket av det man längtade så
— 253 —
