Välbeställd seminarist.
kantlisten under hennes fönster, månskenet över fruktträdgården, bäcken nere i sänkan och granarna där ovanför, som sakta susade för nattvinden, den vida, stjärnströdda rymden och Dianas ljus, som tindrade fram mellan trädens stammar …
Här fanns ingenting sådant. Anne visste mer än väl, att utanför hennes fönster löpte en stenlagd gata: telefongalgar och trådar och kablar skymde himlen, främmande fötter trampade på trottoaren, och tusen ljus glimtade på främmande, likgiltiga ansikten. Hon visste, att gråten ej var långt borta, och kämpade tappert mot den.
— Jag ska inte lipa. Det är så barnsligt — och dumt — där trillade den tredje tåren utför min näsa … Och flera komma! Jag måste tänka på någonting roligt för att hejda dem. Men det finns ingenting roligt annat än sådant, som hör ihop med Avonlea, och då blir det bara etter värre … Fyra — fem! På fredag ska jag få fara hem, men det känns, som om det vore hundra år dit. Ack, nu är Matthew snart hemma — och Marilla står vid grinden och tittar nedåt avtagsvägen efter honom — sex — sju — åtta — o, nu lönar det sig inte att räkna dem längre! … De komma i hela floder Jag kan inte bli glad — jag vill inte bli glad … Det är mycket roligare att riktigt gråta sitt lystmäte …
Tårefloden skulle nog ej ha sinat så snart, om ej Josie Pye uppenbarat sig i detta ögonblick. I glädjen över att få se ett bekant ansikte glömde Anne, att vänskapen mellan henne och Josie just aldrig varit vidare varm. Men som en del av Avonlea var till och med en Pye välkommen.
— Det var roligt du tittade in, sade Anne helt uppriktigt.
— Du har suttit och grinat, sade Josie och såg både medlidsam och skadeglad ut. — Du leds väl hem, kan jag tro. Hemlängtan — se det ämnar jag inte bestå mig med. Det är väl bra mycket skojigare här i stan än i det gamla tråkiga Avonlea. Det bara förundrar mig, att jag har kunnat
— 301 —
