Morgon på Grönkulla.
av muntert solsken strömmade in och utanför vilket någonting vitt och luftigt sakta gungade mot små skymtar av blå himmel.
Till en början mindes hon ej, var hon befann sig. Allra först genombävades hon av en stark glädjekänsla — men så kom hon ihåg, och fröjden dog bort … Detta var Grönkulla, och de ville inte ha henne kvar där, därför att hon inte var någon pojke!
Men det var morgon, och — ja visst! — där stod ett blommande körsbärsträd utanför hennes fönster. Med ett skutt var hon ur sängen och tvärs över golvet. Hon öppnade fönstret — det gick knarrande och trögt, som om det ej på länge rört sig på sina gångjärn, vilket också var fallet.
Anne föll på knä och blickade ut i junimorgonens ljus med ögon, som strålade av förtjusning. O, vad det var hänförande vackert! Och vad detta ställe var härligt! Tänk, om hon verkligen finge stanna kvar där! Hon skulle låtsa i sitt sinne, att hon fick det.
Ett väldigt körsbärsträd växte strax utanför, så nära att dess grenar viftade mot huset, och det var så fullsatt med blom, att knappast ett grönt blad var synligt. På ömse sidor om huset lågo stora fruktträdgårdar, den ena med äppelträd, den andra med körsbärsträd, likaledes översållade med blom, och gräset under dem var gult av maskrosor. I trädgården nedanför stodo syrenbuskar med purpurvioletta blomklasar, och deras söta, rusande doft fläktade upp mot fönstret för morgonvinden.
Bortom trädgården sluttade gröna ängsmarker med den saftigaste klöver ned mot dälden, där bäcken rann fram och en hel dunge björkar växte. Deras smärta, vita stammar höjde sig fria och spänstiga ur en rik växtlighet av yviga ormbunkar, mossor och buskar av alla slag. På andra sidan sänkan låg en höjd, klädd med granars och furors mörka grönska; mellan trädens stammar öppnade sig en liten glänta,
— 35 —
