Annes ursäkt.
— Seså, res dig upp, kära barn! sade hon helt vänligt. — Visst förlåter jag dig! Jag sa’ nog också lite mer än jag borde till dig. Men jag är nu en sådan uppriktig natur — det är inte värt att så mycket fästa sig vid vad jag säger … Det kan inte förnekas, att ditt hår är fasansfullt rött, men jag kände en gång en flicka — jag var för resten skolkamrat med henne — vars hår var fullt ut så rött som ditt, när hon var helt ung; men kan du tänka dig, när hon växte upp, så mörknade det och blev vackert kastanjebrunt. Det skulle inte ett dugg förvåna mig, om ditt gjorde så med — nej, inte ett dugg!
— O, fru Lynde! — Anne drog djupt efter andan, i det hon reste på sig. — Ni har gett mig en förhoppning — jag ska alltid betrakta er som min välgörarinna! O, jag skulle kunna härda ut med vad som helst, om jag bara kunde tro, att mitt hår bleve vackert kastanjebrunt, när jag växte upp. Det skulle falla sig så mycket lättare att vara snäll, om ens hår vore vackert kastanjebrunt, tror ni inte det? … Får jag nu gå ut i er trädgård och sätta mig på bänken under äppelträden, medan ni och Marilla språkas vid? Därute har jag så mycket att titta och fundera på.
— Kära hjärtanes, barn lilla, spring du! Och om du vill, så får du plocka dig en bukett av de vita konvaljerna där borta i vrån.
När dörren stängdes efter Anne, steg fru Lynde raskt upp för att tända en lampa.
— Så’n liten konstig unge! Ta den här stolen, Marilla, den är bekvämare än den du har, den har jag bara stående här för drängpojken att sitta på … Ja, konstig är hon, men det är ändå liksom något vinnande med henne. Jag förundrar mig nu inte så mycket över att du och Matthew behöllo henne, som jag gjorde i första början — och inte känner jag mig heller så fasligt betänksam för er skull … Flickan kan ju
— 84 —
