rättsliga förföljelse, som öfvergick honom från målsegandens sida. Denna tänktes härvid kunna kräfva bistånd ej blott af sina fränder och vänner utan äfven af samfundets medlemmar i allmänhet. Dessa borde i allt fall ej hindra honom i detta hans förehafvande, vid äfventyr att äfven de eljest ställdes utom lagen. I denna ordning lemnade samfundet alltså målseganden ett kraftigt bistånd och utöfvade medelbart en straffande verksamhet. Och då den, som träffats af en oförrätt, ej kunde underlåta att beifra densamma, utan att deraf lida skada i sitt medborgerliga anseende, var i sjelfva verket föga fara för ett ostraffadt föröfvande af missgerningar. Endast den, som åtnjöt ett obestridt rykte för mod och tapperhet, kunde, sjelf stark genom sin förmögenhet och sina förbindelser, utan egen skam eftergifva sin rätt emot en svagare vederpart, om han eljest hade särskilda skäl dertill. I öfrigt förekom det visserligen fall, då samhället sjelft inskred mot en brottsling. Men till en början egde detta dock icke rum, annat än i de sällsynta händelser, då ingen särskild målsegande fans, utan brottet bestod i ett svikande af de medborgerliga förpligtelserna mot samhället eller ett omedelbart angrepp å detsamma — med andra ord var af politisk natur (skattevägran, landsförräderi, tempels vanhelgande, trolldom, röfveri). Samhället uppträdde likväl då genom samtliga sina medlemmar, och de af dessa vidtagna åtgärderna hade äfven de karakteren af en privat rättsförföljelse.
Samhället saknade särskilda organ för den rättsliga verksamheten. Det måste derför lita till dem, som i det särskilda fallet kunde hafva ett intresse i dess befrämjande. Dessa samverkade till brottets hämnande och brottslingens bestraffande, under det att man medelst straffhot från denne skilde alla dem, som under andra förhållanden voro pligtige eller i allt fall beredvillige att lemna honom sitt understöd och dela hans öde.
Fridlöshet och böter.Det egentliga straffet var fridlöshet. För brottslingen betecknade det förlust af all rätt i samhället, förlust af rätt till ära och gods samt säkerket till lifvet. Allt detta lemnades till spillo. Och hvad beträffar samhällets öfriga medlemmar, voro dessa, derest de
