förutsättningar inträffa i fråga om stället för brottets föröfvande, föremålet för brottet eller gerningsmannens person. Detta stämmer i öfrigt öfverens med hvad, som från äldsta tider varit förhållandet. Reglerna hafva endast fått en närmare bestämning och ett klarare uttryck i den moderna rätten. För närvarande äro de vanliga vilkoren i nämnda hänseende, att det ifrågavarande brottet föröfvats å landets område (inom rikets gränser eller å inhemskt fartyg), eller att brottslingen är landets undersåte, eller att gerningen företagits mot någon sådan eller mot staten sjelf. Så har bland annat den nu gällande svenska strafflagen bestämt området för sin verksamhet (Str. L. 1, 1 och 2). Till betecknande af undersåte användes dock här uttrycken ˮsvensk manˮ och ˮinländsk manˮ. Och då vår rätt är främmande för den eljest allmänneligen förekommande åtskilnaden mellan undersåte och medborgare, lärer väl med ifrågavarande beteckning ej afses annat än den, som är född af svenska föräldrar eller särskildt förvärfvat svensk medborgarerätt. Och under sådana förhållanden skulle den, som, inflyttad från utlandet, här tagit fast boplats utan förvärfvande af medborgarerätt, eller hvars förfader gjort det, i förevarande afseende icke vara att betrakta såsom inlänning eller svensk man. Deremot lär väl en stadig bosättning utrikes vara tillräcklig att upphäfva egenskapen häraf (1734 lag ÄB 15: 7; konventionen med Amerika 26⁄5 1869), utan att härtill ytterligare erfordras ett särskildt lösande af de statsrättsliga banden i förhållande till Sverige.
Äfven med en utläggning af här angifna art äro gränserna för den svenska strafflagens område visserligen icke särskildt snäfva. Visserligen lägger man öfverallt under den inhemska straffmagten sådana gerningar, som begåtts i landet. Detta är nemligen den allmänna utgångspunkten för lagstiftningen i detta ämne (undantag allenast med hänsyn till andra staters suveränitetsrättigheter; hos oss för medlemmar af främmande makts beskickning samt deras lagstadde betjente i och för personlig uppassning enligt Str. L. 1, 4 och KB 10⁄2 1769). I förhållande härtill äro de stadganden, i följd hvaraf de inhemska myndigheterna äfven eljest hafva att taga
