Sådant slag, som alldeles icke förorsakat någon skada, synes i den germanska rätten ursprungligen hafva bestraffats egentligen såsom ärekränkning. Och deraf kom det sig, att mångenstädes dylik mindre misshandel ledde till lika högt bötesansvar som sår eller slag, hvaraf skada följt, eller till och med till högre (ÖGL lika ansvar som för blånad och blodvite). Särskildt var så förhållandet, om öfvervåldet skett i fleras närvaro (så i allmänhet enligt svealagarne och landslagarne). Ifrågavarande uppfattningssätt hade för öfrigt sin motsvarighet i mosaisk och romersk rätt, och under intryck af den senare fortfor man i den moderna rätten i allmänhet att långt in i den nyare tiden betrakta mindre öfvervåld såsom s. k. realinjurie allenast. Hos oss äro dock redan i 1734 års lag (MB 35, 3 och 4) kindpust och hårdragning upptagna såsom mindre svåra arter af misshandel (6 marks bot).
För sår och slag gällde i öfrigt gemensamt, att, likasom vid dråp, särskilda bötesbestämmelser voro gifna med afseende å vådagerning. Och till bötesskalan för misshandel af vilja slöt sig sålunda en annan för misshandel af våda, ofta till och med med än mera genomförda åtskilnader, än som var fallet vid den förra. Och då från början lytesboten här liksom i andra fall till sin storlek synes hafva varit oberoende af böterna för såret eller slaget (VGL, ÖGL), blef med tiden förhållandet omvändt och rättade sig lytesboten efter såraboten (LL:ne, 1734 års lag). Principielt skulle hvarje skada, som någon lidit till sin kropp, bötas för sig. Men för den äldre tiden funnos dock vissa inskränkningar härutinnan, hvilka tydligen gingo ut på att hindra, det böterna skulle stiga öfver hvad, som erlades i bot för dråp (ÖGL ej böta mera än ett fullsår, WmL II ett fullsår och ett afhugg, SmL tre sår, UL högst 40 mark). Sedan för dråp stadgats lifvets förlust och bötessatserna för misshandel jemkats till något lägre belopp än förut, trädde regeln i full kraft (LL:ne, Allm. St. L. och 1734 års lag).
Enligt nu gällande strafflagstiftning räknas all misshandel, som en person föröfvar å annan, såsom en gerning, och ådömes derför allenast ett straff. Lyte ersättes liksom annan skada i enlighet
