qvinliga äran varit föremål för brottet (så i svensk rätt med undantag allenast för den händelse, att döden följt af våldtägt, hvarförutom målseganden hos oss ensam har initiativrätt beträffande åtalande af oqvalificeradt nödgande och hot).
Hvad angår straffen för de brott mot friheten, som afhandlades i den tidigare kriminallagstiftningen, hafva de i allmänhet nedsatts. Men då den rättighet, som enligt modernt föreställningssätt här utgör föremål för lagstridigt angrepp, skattas synnerligen högt, äro dock straffen temligen stränga, enligt regel frihetsstraff (hos oss alternativt med lifvets förlust vid våldtägt och utsättande med dödlig påföljd) och endast undantagsvis böter (hos oss alternativt med frihetsstraff vid enkelt nödgande, hot, enlevering af minderårig qvinna med hennes vilja och häktande utan argt uppsåt). Vid frihetsbrotten kan i öfrigt en ideell konkurrens med brott af annat slag lätt uppstå. Till en del har vår rätt lemnat särskilda bestämmelser för sådana fall (svårare kroppsskada eller död vid utsättande och våldtägt, svår misshandel i förening med inspärrande). Men äfven eljest kunna i ett frihetsbrott sammanträffa moment af helt andra brott (anstiftan till brott medelst nödgande). I fråga om hot utan åsyftad verkan förutsätter vår lag, att gerningen sålunda kan komma att falla alldeles utom frihetsbrottens område, nemligen om det hot, hvarom fråga är, eljest är belagdt med särskildt straff (så äfven i norsk rätt). Detta åsyftar tydligen sådana fall, då gerningen såsom försök till annat brott eller eljest (jfr. Str. L. 10, 1, 3 och 5; 20, 6 mom. 6; 21, 1) medför högre ansvar, än som stadgats i kapitlet om frihetsbrotten. Men då enligt vår nu gällande lag hot i öfrigt kan bestraffas dels såsom frihetsbrott dels såsom förgripelse å persons kropp och dels såsom ärekränkning samt ytterligare såsom stöld eller rån, ligger det å domaren att afgöra, i hvad afsigt gerningen hufvudsakligen skett.
Först genom 1864 års straff lag (Str. L. 15) tillegnade sig den svenska lagstiftningen begreppet frihetsbrott i dess här ofvan skildrade omfattning. Visserligen hade i KF 29⁄1 1861 (§§ 46 och 47) lemnats straffbestämmelser i fråga om pinande och
