Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168

nemligen stöldens nesliga karakter. Så var förhållandet med fynd eller skatt, i fråga hvarom man underlät att verkställa laga lysning, med handtverkares oredlighet beträffande gods, som var lemnadt honom till förarbetande, med försnillande af statens ingäld, med flyttande af rå och rör och med lönlig skadegörelse. Och då det för rån karakteristiska momentet låg deri, att man egenmägtigt betog annan dess rätt, kommo derunder äfven att föras sådana gerningar som ett sjelfrådigt besittningstagande eller uppplöjande af annans mark, afmejande af någons skörd, brukande af annans gods, orättrådigt tillegnande af rätt utöfver sin del i samfällighet, förvägrandet att gälda sin skuld samt olaga pantning och obehörigt förhållande af pant. Användningen af begreppen stöld och rån i förenämnda betydelse sträckte sig för öfrigt utöfver egendomsbrotten till förbrytelser af helt annan art. Sålunda finnes i vår äldre rätt förtal utmärkt såsom ärestöld och bortlockande af hustru från mannens hem såsom den gröfsta tjufnad (ChLL). Och på samma sätt finnes såsom rån utmärkt ett obehörigt tillvällande af giftomannarätt (VGL: fæstninga ran), horsbrott (UL, SmL: siænga ran) och olaga afspärrande af annans väg (vegaran i norsk och anglosachsisk rätt).

Hufvudförbrytelsen inom egendomsbrotten var i den äldre rätten stölden. Med afseende derå voro bestämningarne klarast utbildade, och i förhållande till densamma framträdde de öfriga egendomsbrotten såsom afarter. Och i detta afseende har ingen ändring skett. Gränsskilnaden mellan stöld och öfriga egendomsbrott har endast vunnit en närmare bestämning samt till någon del jemväl kommit att principiellt utflyttas. Gemensamt för den äldre och den yngre rättens bestämmande af begreppet stöld i dess egentliga bemärkelse var, att någon olofligt, men utan våld satt sig i besittning af annans gods, att föremålet för besittningstagandet var lös egendom, och att afsigten, hvari gerningen skedde, var att tillegna sig sjelf eller tredje man det tillgripna. Vanligen tänkte man sig, att tillgrepp af denna art skedde i annans gård och bostad. Och deraf kom det sig, att försök till stöld egentligen blott