Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
170

någon öppet tillegnat sig annans egendom, blef således hans gerning icke stöld. Och med hänsyn härtill finnes stadgadt, att straff för stöld ej finge tillämpas, då tillgrepp skett i fleras närvaro (i Leg. Vis. och Baj. vid eldsvåda) eller under sådana omständigheter, att gerningsmannen i allt fall lätt bort kunna tagas i gerningen (anglos. rätt: huggande af träd i motsats till anläggande af skogseld). Och å andra sidan har tillegnande af naturalster stundom undantagsvis betraktats såsom stöld, om gerningsmannen vidtagit särskilda anstalter för att dölja tillgreppet (Gragas: öfvertäckande af stubben efter det nedhuggna trädet).

Stöld kunde redan i den äldre rätten vara af mera eller mindre svår beskaffenhet. Vigtigast var i sådant hänseende den skilnad, som gjordes efter det tillgripnas värde. Ursprungligen synas de härvid uppställda klasserna ej varit flera än två: stor eller full stöld och mindre eller liten stöld. Men till dem kom i den nordiska rätten ytterligare en klass, nemligen af minsta stöld, s. k. hvinska eller snattan. Och i åtskilliga rättsböcker finnas inom den egentliga stölden härutöfver ytterligare åtskilnader hafva gjorts, så att flera klasser af mindre stöld kommo att ligga emellan snatteri och full stöld (sålunda i UL inalles fyra och i LL:ne fem olika klasser). De värdebelopp, som bestämde gränserna mellan de särskilda klasserna, voro i öfrigt ej fullt desamma. I allmänhet synas de med det gångbara myntets fallande i värde efterhand hafva blifvit föremål för en allmän höjning. I svenska och danska rättsböcker räknades dock allmänt stöld till värde af en half mark eller derutöfver för full tjufnad (i äldre norsk rätt ett tredjedels öre, i Gragas två öre samt deremot i Bj. R. och Allm. St. L. en mark och i Visb. St. L. två mark). Gränsen för snatteri i förhållande till tjufnad kom i vår rätt åter att ligga vid ett halft öres värde (LL:ne; i Gottl. L. 2 öre, VGL:ne 512 örtug, i ÖGL 412 örtug, i WmL I 1 öre, i WmL II och HL 1 örtug samt i UL och SmL 4 penningar). Från början torde bestämmelserna om tjufnad hufvudsakligen hafva affattats med afseende å stöld af kreatur, samt indelningen i stora och små stölder