rörande delaktighet i stöld, kan det sägas i fråga om detta egendomsbrott innefatta ett ovilkorligt erkännande af den grundsats, att hvar och en, som medverkar till brott i eget intresse, är att anse såsom hufvudman. Men i öfrigt leda ifrågavarande stadganden sitt ursprung från den tid, då man under påverkan af romersk rätt började att, med frångående af den i allmänhet följda grundsatsen, vid vissa brott utsträcka ansvaret till alla dem, som deltagit deri, och det på ett sådant sätt, att de utan undantag bestraffades såsom hufvudmän. Vid svårare former af rån var detta fastställdt redan i tiden före 1864 års strafflag (skogs- och sjöröfveri redan enligt ChLL och rån af strandadt gods enligt 1734 lag MB 21, 4). Och hvad angår bestämmelserna rörande delaktighet vid stölds begående härröra de ytterst från kongl. bref d. 29⁄7 1698 och 29⁄3 1700 (jfr. 1734 lag MB 41, 1 och 3, KF 4⁄5 1855 §§ 16 och 18). I förhållande till hvad förut gällt, äro dock 1864 års strafflags stadganden mildare, i det att först i dessa gjorts till vilkor för den delaktiges bestraffande såsom hufvudman, att han i det tillgripna tagit del eller eljest haft vinning af brottet. Förut var äfven ett högre ansvar stadgadt för dem, som missbrukade en öfverordnad ställning för att förmå annan till stöld (KB 29⁄7 1698, 1734 lag MB 41, 2). Men dessa bestämmelser hafva bortfallit eller rättare fått en mera allmängiltig karakter. De ligga nemligen uppenbart till grund för innehållet i § 2 af 1864 års strafflags tredje kapitel.
I allmänhet eger främmande rätt ej längre någon motsvarighet till förberörda stadganden (i norsk rätt dock skärpta ansvarsbestämmelser för mindre delaktighet i såväl stöld som rån och utpressning; i dansk egendomsbrott af dessa slag och delaktighet deri räknade såsom itererade förbrytelser i förhållande till hvarandra). Vanligare är, att, såsom jemväl skett i den svenska rätten (Str. L. 20, 16 och 21, 9; jfr. 3, 9 ibid.), särskilda skärpta ansvarsbestämmelser gifvits för befattning med sådant gods, som åtkommits genom tillgrepp af ifrågavarande art (norsk och dansk rätt). Stadgandena äro dock oftast af något olika art än i den svenska rätten. Enligt regel äro de gifna i
