Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
198

Klart är, att, då till de egendomsbrott, som tänkas begås i vinningslysten afsigt, hörer dolus, försnillning icke föreligger allenast derför, att en person är satt ur förmåga att göra rätt för sig (enligt K. Utslag 410 1880 ej ansvar för den, som förfarit kapital, hvilket enligt testamente var honom anförtrodt till förvaltning med skyldighet att utgifva räntan deraf åt annan person). Hon måste hafva vidtagit en handling, som går ut på ett tillegnande af det främmande godset. Likväl anses i allmänhet, att penningar äfven kunna vara föremål för försnillning, så vidt de mottagits till förvarande eller användande i annat än mottagarens eget intresse och denne egenmägtigt brukat dem samt derefter ej kan lemna full godtgörelse (särskilda bestämmelser härom i dansk och engelsk rätt). I öfrigt är man ej fullt ense om, när eljest försnillningen kan anses vara en fullbordad handling. I somliga strafflagar förekomma inga närmare bestämmelser till ledning i detta afseende. Och för detta fall ligger det till domaren att efter de särskilda omständigheterna afgöra, huruvida den tilltalades åtgärder kunna anses utmärka dels afsigten att vända sig egendomen till godo och dels ett fulländadt tillegnande deraf. I sådant afseende kunna en förpantning af godset och dess fördöljande äfvensom innehållande eller bestridande att hafva mottagit detsamma isynnerhet gifva anledning till tvekan och olika meningar. Här och hvar har man dock lemnat bestämda föreskrifter i dessa delar. I svensk rätt har man emellertid såsom ovilkorlig försnillning allenast utmärkt förfalskande, svikligt förbytande och uppsåtligt förskingrande af det besutna godset (Str. L. 22, 11; i dansk, engelsk och ungersk rätt deremot äfven förpantning), hvaremot med afseende å ett rättsstridigt förnekande att innehafva det, som hörer annan till, ett lägre ansvar stadgats (Str. L. 22, 13; dermed lika dansk rätt, medan i österrikisk och ungersk skilnad ej göres mellan tillegnande och förhållande af gods). Vid vissa fall af försnillning af anförtrodt gods angifves förbrytelsen bestå i tillgrepp (Str. L. 20, 5) eller förklaras försnillande föreligga, så snart man undandolt godset i afsigt att tillegna sig det (Str. L. 20, 4).