Det ansvar, som fordom följde å förbrytelser af ifrågavarande art, var jemförelsevis ringa. Härtill verkade dels deras uppfattande såsom former af ett olofligt brukande allenast (i VGL:ne förda under begreppet ˮfornæmiˮ) och dels väl äfven den från äldre sociala förhållanden ärfda åskådningen, enligt hvilken fast egendom ej i samma måtto som lös ansågs falla under enskild eganderätt. I viss måtto var till och med ett intrång på annans mark strafflöst, och inträdde ansvar blott, för det fall att det skedde i större omfattning och utmärkte en bestämd föresats att gå annans rätt för nära (t. ex. afmejande af flera tegar). I fråga om förevarande egendomsbrott lades i öfrigt ingen särskild vigt på den afsigt, hvari de egt rum. Det kunde vara uppsåt att rikta sig, men det kunde äfven vara begär att göra skada. Och jemväl i detta afseende har nu gällande lagstiftning i ämnet ej skilt sig från den äldre. Allenast i ett fall, nemligen beträffande tillgrepp af skogsprodukter samt af gräs och torf, hafva lagstiftarne bland handlingens momenter upptagit gerningsmannens afsigt att ˮsig eller annan tillegnaˮ det tillgripna. I full öfverensstämmelse med hvad som af gammalt varit stadgadt, hafva under rubriken åverkan sammanförts med förbrytelser, som hufvudsakligen väl tänkas begås i vinningslysten afsigt, sådana, som enligt regel alldeles icke hafva denna grund eller i allt fall ej behöfva hafva det (nedbrytande af hägnad), och göres det i allt fall ej någon åtskilnad i nämnda hänseende. Och ytterligare bestraffas i ett fall uttryckligen jemväl kulpös handling (vållande till kreaturs inkommande på annans egor). Redan med afseende å förut framställda egendomsbrott kan man säga, att, då vår lagstiftning ej bland dess begreppsbestämningar uttryckligen upptagit gerningsmannens önskan att rikta sig eller annan, hinder ej finnes, för att, med undantag för stölden, derunder äfven kunna komma att falla skadegörande handlingar. Men detta gäller särskildt åverkan.
Insläppande af kreatur kan i öfrigt sägas hafva stöldens karakter, så vidt derigenom afsetts att tillgodogöra sig annans gröda genom afbetande. Detta beröfvar dock icke gerningen dess egenskap af
