Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
220

hvilkas straffbarhet det i allt fall icke gjorts till vilkor, att gerningen berör eller afser ekonomiska intressen (i svensk och norsk rätt understickande af barn, tillvällande af familjerättigheter i allmänhet, svikligt förfarande med afseende å äktenskaps ingående samt tillvällande af embete eller tjenst, bedrägligt utöfvande af vidskepelse och falsk utsaga till annans vilseledande etc.). Här visar sig alltså bedrägeri fortfarande såsom ett fullständigande begrepp icke allenast i förhållande till egendomsbrotten utan till brott i allmänhet.

Såsom bedrägeri uppfattas i den moderna rätten, fullständigas det i öfrigt sjelft genom åtskilliga andra dertill sig anslutande begrepp (i svensk rätt oredlighet, i norsk svig, i tysk untreue samt straffbarer eigennutz und verletzung fremder geheimnisse, i fransk och belgisk rätt abus de confiance etc.). De olika titlar, som härvid begagnas, angifva tillräckligt, att i denna del ingen full öfverensstämmelse råder mellan de olika straffsystemen. Det har ej heller någonstädes lemnats en allmän definition på hvad, som skall anses falla under titlarne, utan i de af dem inledda kapitlen hafva endast straff stadgats för åtskilliga hvar för sig konkret bestämda förseelser, hvilka oftast hafva föga gemensamt med hvarandra. Hvad, som skulle skilja bedrägeri från öfriga former af oredlighet, är, att man vid bedrägeri söker vinna sitt ändamål medelst väckande eller underhållande af en falsk föreställning hos annan person (i dansk rätt dock bedrägeri och oredlighet under den gemensamma rubriken: ˮom bedrageriˮ). Men, så sväfvande som bedrägeriets bestämningar, äro, kan, särskildt då det ej för alla fall förordnats, att till fullbordadt bedrägeri hörer, att detsamma lyckligen genomföres, tvifvel visserligen uppstå, huruvida en viss straffbar gerning rätteligen är att betrakta såsom bedrägeri eller oredlighet allenast. Är detta afgjordt genom den positiva lagstiftningen, länder visserligen dess föreskrift till efterrättelse. Men der så icke skett, utan bedrägeri behandlats i sammanhang med öfriga former af oredlighet under en gemensam rubrik, och ej heller eljest någon förklaring i ämnet meddelats, råder härutinnan fortfarande ovisshet (jfr. för vår