Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
225

blott rättstvisterna från början genom stämning till domstol, utan voro äfven domfästa civila fordringsanspråk omedelbart exekutiva. Svarandens tredska att fullgöra sina förbindelser föranledde derför ej heller längre ansvar. Sedan ytterligare uraktlåtenhet att hörsamma stämning endast kom att medföra en rätt för käranden att i svarandens frånvaro förete sina bevis och ej vidare bifall till käromålet, samt stämningen i samband härmed upphörde att vara dilatorisk och blef peremtorisk (KF 194 1692), bortföll äfven det ansvar, som förut varit stadgadt för försittande af stämning. De böter, som i den senare rätten finnas stadgade för försummelse af ifrågavarande art (1734 lag RB 12,2), innebära ej något straff för en käranden tillfogad oförrätt, utan gälla äfven denne och afse att bestraffa en domstolen visad sidovördnad.

Det har således äfven för den svenska rättens del varit en tid, då allenast speciella stadganden rörande bedrägeri och oredlighet förekommit. I detta stycke hafva bestämmelserna efterhand blifvit allt mera talrika och detaljerade. Landslagarne utmärka i sådant hänseende ett framsteg i förhållande till landskapslagarne och stadslagarne åter i förhållande till landsrätten. Och genom förordningar i tiden efter landslagarne och allmänna stadslagen ökades fallen än vidare. Hvad beträffar innehållet i ifrågavarande bestämmelser, röra de ursprungligen i hufvudsak oredlighet vid köp och liknande kontrakt, och dermed sysselsätter sig till stor del äfven en senare lagstiftning (brytande af köp, förköp samt säljande åt två, af flärd eller fals, af ohemult eller annat än det, som utfästs, äfvensom orätt i mätande eller vägande och säljande af odugliga födovaror etc.). Emellertid förekommo redan i landskapslagarne straffbestämmelser äfven med afseende å andra former af bedrägeri och oredlighet (läggande af märke å annans ting), och i denna del riktades den svenska rätten isynnerhet genom lagstiftningen efter landslagarne (obehörigt utöfvande af prestembete i 1571 kyrkoordn. och särskildt vigsel genom annan än prestman enligt KB 1112 1699, förnekande af förskrifning och bedrägeri vid

29