härförutom af mindre omfattning, än för närvarande är fallet (i 1818 och 1830 års konkurslagar ansvarsfrihet endast vid vårdslöshet, i 1862 års konkurslag härförutom vid oredlighet väl återställelse i medborgerligt anseende, men ej strafffrihet). Detta oaktadt, torde det dock vara rigtigast att i förenämnda föreskrifter se en återverkan af uppfattningssättet från den period, då de särskilda åtgärderna mot en oredlig gäldenär endast voro af exekutiv och civilrättslig beskaffenhet.
Stadgandena i det tjugotredje kapitlet af den svenska strafflagen äro närmast hemtade från 1862 års konkurslag. Hufvudsakliga åtskilnaden är, att de uppräknade förbrytelserna i konkurslagen anförts allenast exempelvis, under det att de i nu gällande lag uttömma fallen af en konkursgäldenärs straffbara gerningar. I öfrigt har utvecklingen i den svenska rätten ej skilt sig från den, som i allmänhet egt rum på detta område. I landskapslagarne och senare lagstiftning omtalades en skyldighet för gäldenär att, i fall af brist på tillgångar till borgenärens förnöjande, träda i dennes tjenst, hvarvid redan enligt svealagarne och gottlandslagen gäldenärens arbete gick i afräkning på skulden. Efter tyskt föredöme infördes härjemte för nämnda fall alternativt fängelse för gäldenären såväl på obestämd tid som i afräkning på gälden (först i Visb. St. L.). Allm. St. L och Visb. St. L. förråda kännedom om ett verkligt konkursförfarande, men öppna äfven för gäldenären utvägar att öfverenskomma med borgenärerna om en mildring i sitt rättsliga läge. Senare författningar hänsköto till myndigheterna att afgöra, huruvida egendomsafträde finge ske; och förutsättningen härför var, att obeståndet föranledts af olycksfall (K. Res. 3⁄10 1675 och 28⁄5 1687). Den med dylikt afträde förenade förmånen var befrielse från arbetsskyldighet och fängelse samt från vanheder och framtida ansvar för gälden. Genom kongl. stadgan d. 26⁄8 1773 bortföll arbetstvång och fängelse för oredlig gäldenär och genom konkurslagen d. 13⁄7 1818 förlorade gäldenär, hvilken genom olycka bragts på obestånd, rättigheten att för framtiden åtnjuta befrielse från ansvaret för den i konkursen oguldna gälden. Den sista
