förfalskaren, betraktas förfalskningen i vissa fall såsom fullbordad först med brukandet af det förfalskade, i andra fall åter derförutan. Det förra inträffar, icke blott då förfalskningen i och för sig innebär ett brukande, såsom vid rubbande af gräns- eller vattenmärken, utan äfven eljest, nemligen vid förfalskning af urkunder, vare sig i allmänhet (svensk, österrikisk och tysk rätt) eller åtminstone för den händelse att de äro af enskild natur (ungersk rätt). Vanligare är dock att ej låta förfalskningens bestraffande såsom fullbordad gerning betingas af något vilkor utaf förberörda art. Afsigten vid förfalskningsbrottet är enligt regel likgiltig. För straffbarhet är det således till fylles, att en rättsstridig vilja föreligger. Stundom fordras dock, att viljan härutöfver skall hafva ett visst innehåll, nemligen afsigten att bereda sig eller annan nytta eller ock att skada annan (jfr. för den svenska rätten Str. L. 12,1—8, 11, 13 och 15).
I allt fall visar det sig, att förfalskning icke allenast är en qvalificerad form af bedrägeri. Begreppet har delvis blifvit bestämdt på ett alldeles sjelfständigt sätt. Det kan derför också vara af vigt, huru gränserna i den positiva rätten dragits mellan förfalskning och bedrägeri. Skall nemligen en gerning, hvilken i och för sig kan falla under begreppet förfalskning, betraktas såsom bedrägeri, blifver den möjligen fullkomligt strafffri, endast på den grund att, ehuru vid densamma förefinnas alla de moment, som erfordras för en fullbordad förfalskning, sådana saknas, som ytterligare måste tillkomma, för att den skall såsom bedrägeri anses vara fullbordad. Rättelse härutinnan kan väl hafva vunnits på det sätt, att gerningar af ifrågavarande art behandlats såsom speciella bedrägeribrott och härvid blifvit till sin natur bestämda, i öfverensstämmelse med hvad som gäller för förfalskningsbrotten (jfr. för den svenska rätten Str. L. 22,2 mom. 1 och 5 rörande begagnande af enskilda handlingar i diktade personers namn och förstörande af handlingar samt 22,16 rörande olofligt sättande af enskildt märke å tillverkning). Men detta är dock icke alltid förhållandet (i den svenska rätten t. ex. ej i fråga om andra allmänna främmande stämplar än norska
