Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
242

åter bestämmelser beträffande såväl innehaf af falska mått och vigter (Visb. St. L.) som sjelfva förfalskandet af dem, hvarvid särskild uppmärksamhet egnats åt det fall, att de, som voro betrodde att med stadens märke förse mått och vigt, blefvo förvunna till en dylik förfalskning (Allm. St. L. KgB 16 och 17). I fråga om förfalskning af mått och vigt förnyades från tid till annan straffbestämmelserna än vidare i senare författningar. Hvad åter beträffar andra då förekommande former af förfalskning i modern bemärkelse, nemligen förfalskning af handlingar, mynt och sedlar, berördes de ej i lagstiftningen förrän med 1734 års lag. Vid dem tog man sin tillflykt till lagrum rörande likartade förbrytelser, nemligen förfalskning af mått och vigt samt läggande af märke å det, som hörde annan till. Sjelfva ansvaret bestod enligt regel uti ansvaret för stöld. Detta följde af de använda lagrummen och stod för öfrigt i öfverensstämmelse med de principer, som i allmänhet rådde i fråga om förfalskning, såsom begreppet då förstods, nemligen med innefattande jemväl af varuförfalsknning. Förfalskningen innebar ju ett lönligt tillvägagående. Vissa åtskilnader i fråga om straffbarheten gjordes likväl redan i dessa tider under särskild hänsyn till förfalskningsbrottens egendomliga natur. Sålunda lades vigt derpå, huruvida skada uppstått eller icke. I det senare fallet bestod straffet allenast i 40 marks böter (KB 1212 1722). Och detta ansvar synes särskildt hafva funnit användning, då fråga var om sådan skriftlig handling, som i sig sjelf ej hade något värde och af hvilkens förfalskning således ingen egentlig ekonomisk skada förorsakades — falskt pass eller annat sådant intyg (Svea HfRtts Res. 46 1695 och 511 1697). I öfrigt förforo domstolarne i vissa fall arbiträrt. På sådant sätt föranledde förfalskning af konungens skrifter och andra allmänna handlingar äfvensom af banksedlar en förhöjning i straffet (K. Råds Br. 37 1711). Slående af mynt betraktades utan vidare såsom ett intrång i konungens höghetsrättigheter och bestraffades i denna sin egenskap såsom majestätsbrott. Ett begagnande af det, som var förfalskadt, bedömdes åter enligt reglerna för delaktighet i missgärning.