skydd åt den svenska staten och dess institutioner, konungen och riksdagen samt deras verk och myndigheter. Redan genom kongl. förordn. d. 1⁄6 1819 utsträcktes dock straffbestämmelserna för förfalskning af mynt och sedlar till att gälla äfven i fråga om Norges mynt och sedlar. Men eljest var det först med 1858 års förordning, som nu rådande grundsatser såväl i denna del som i öfriga förenämnda stycken införlifvades med vår rätt. Helt och hållet nya stadganden i 1858 års Förordning voro de, som nu återfinnas i paragraferna 3, 5, 15. 18, 19 och 20 af 1864 års strafflags tolfte kapitel. Och detta gäller äfven de i samma kapitel stadgade straff för förfalskning af vattenmärke, för åtgärd, hvarigenom åt ringare mynt gifves sken af högre, eller åt sedel, som upphört att gälla, utseende af giltighet, och för förstörande af arkivhandlingar. Det för den svenska rätten egendomliga förfarandet att låta straffets storlek bero deraf, huruvida föremålet för förfalskningen varit en arkiv- eller expeditionshandling, förekom åter redan i 1734 års lag.
Af de äldre rättslärarnes sätt att behandla förfalskningsbrotten framgår i öfrigt den förändring, som uppfattningen undergått på detta område. Abrahamsson (1726) angifver förfalskning bestå deri, att ˮnågor på bedrägeligit wijs förändrar något til en annans förfång och skadaˮ, och upptager härunder ej blott varuförfalskning utan äfven försäljning af samma sak åt två och af annans gods etc., d. v. s. all oredlighet med tillhjelp af sakligt föremål. Nehrman (1756) ser åter i förfalskningen ett bedrägeri ˮmed falska och uppdichtade bewisˮ, men förer derunder förutom annat jemväl varuförfalskning, falskt vittnesmål och förledande till trolofning eller äktenskap medelst osanna uppgifter etc. Falskmyntning framställer han särskildt i sammanhang med de egentliga statsförbrytelserna.
Skadegörelse å
egendom.Begreppen vilja- och vådaverk i den äldre
germanska rätten samt den dermed sammanhängande
uppfattningen af ansvar och skuld funno äfven sin
användning i fråga om skadegörelse å egendom.
