hvarandras användande af denna straffart (hos oss KB 12⁄4 1694). Efterhand inskränktes derför dess bruk. I nu gällande rätt återfinnes mestadels landsförvisning alldeles icke såsom straffmedel. För vår rätt föreslogs dess afskaffande af Lagkomitéen (1832) och Lagberedningen (1844) hvarefter detta genomfördes genom Prom. L. till Str. L. § 6. Härmed hafva dock visserligen ej staterna frånträdt sin rättighet att från sina områden utvisa de främlingar, som af en eller annan orsak kunna falla dem besvärliga. Och än i denna dag finnes vid förbrytelser af politisk natur ett sådant utvisande mera allmänt användt, ehuruväl icke till straff utan såsom preventiv åtgärd (tysk rätt: motspänstige andlige).
Dödsstraff.Så länge lifs- och kroppsstraffen endast användes mot slafvar, hörde de egentligen icke till straffsystemet. Men sedan de härjemte kommo i användning äfven vid mera nesliga brott (tjufnad, mened, mordbrand), oafsedt om gerningsmannen var en fri man, blef förhållandet visserligen annorledes. Härjemte innebar onekligen fridlösheten äfven ett lifsstraff. Och då man alltmera inskränkte rätten att utöfva hämnd omedelbart å sjelfva gerningen, föll det sig helt naturligt att medgifva den målsegande, som tagit brottslingen i uppenbar svår gerning och fört honom fängslad inför domstolen, att efter domen omedelbart taga dennes lif. Utslaget lydde visserligen å fridlöshet, men detsamma verkstäldes omedelbart med brottslingens aflifvande (VGL:ne i fråga om tjuf). Sålunda lättades i allt fall öfvergången från fridlöshet till lifsstraff. I det hela infördes till en början omedelbara lifsstraff dock endast för sådana brottslingar, hvilkas förblifvande i frihet satte rättssamfundets yttre eller inre säkerhet i fara (landsförräderi, röfveri). Men med ett kraftigare betonande af statsändamålet ökades äfven de fall, hvari lifsstraff ådömdes. Härtill kom ett närmare bestämmande deraf med afseende å de olika brotten och dess verkställande på ett för brottslingen hårdare sätt.
Det torde hafva berott på lifsstraffets historiska utveckling ur fridlösheten, att i förstone såväl lagarne lemnade mera obestämdt sättet för verkställandet af lifsstraffet, som äfven att
