personer en särskild förstärkt frid, och voro gerningar, som begingos med kränkning af densamma, belagda med ett högre ansvar. Sådane handlingar utgjorde fridsbrott i egentlig mening. Då derefter den konungsliga myndigheten vunnit i styrka, erhöllo nämnda särskilda frider bekräftelse från konungens sida, oftast i den form att han edligen förband sig till att värna om dem och med ett särskildt straff hotade dem, som i trots häraf bröto dessa frider och sålunda jemväl visade missaktning mot hans svurna ed. Det var sålunda, som i den svenska rätten edsöresbrotten uppstodo såsom en särskild form af svårare missgerningar. Den första stadga i ämnet, hvilken är i behåll, har utfärdats af Magnus Ladulås 1285, men i öfrigt lemnas i landskapslagarne och senare lagböcker jemväl föreskrifter derom (ej i VGL I, GottlL och Visb. St. L).
Emellertid var ifrågavarande begrepp icke egendomligt för den svenska rätten. Äfven annorstädes förekommo företeelser af liknande art, om också benämningen saknades och straffpåföljden var en annan. Detta gäller särskildt om den frankiska, den anglosachsiska och den norska rätten, i hvilka straffet utgjorde särskilda böter: bannus, cyninges mundbyrd och bréfabrot.
Edsöresbrotten hade i öfrigt icke mycket gemensamt. De bestodo i handlingar af öfvervåld och utgjorde omedelbart eller medelbart förgripelser mot personlig rätt och säkerhet. Men detta var också allt det, hvarutinnan de till sjelfva sitt väsende hade beröringspunkter. Så var härförutom redan förhållandet med de äldre fridsbrotten, men blef än mera fallet, sedan dessa uppgått och förvandlats i edsöresbrott, samt det med den kungliga edsöreslagstiftningen utlofvade rättsskyddet efterhand kom att alltmera utsträckas och omfatta åtskilligt, hvarpå det gamla fridsbegreppet icke haft tilllämpning. I flera fall var det sålunda icke orten, tiden, saken eller personen, som gjorde en gerning till ett edsöresbrott, utan sjelfva det sätt, hvarpå handlingen utfördes, och de omständigheter, som dervid förekommo (stympning efter föregående öfverväldigande, hämnd på frände till den, hvaraf man lidit oförrätt, eller såsom det hette, ˮhæmnas a annan
